Hitta sin sport. Det är inte alltid det lättaste. Somliga gör det direkt. För andra tar det lite längre tid. För Vadstenatjejen Sofie Davidsson tog det 15 år innan hon upptäckte att armbrytning var hennes grej.
– Innan dess gjorde jag som alla andra flickor som växer upp i Vadstena och spelade handboll. Men när jag var 15 så hängde jag med en tjejkompis till Skänninge och fritidsgården där. Och då var armbrytarklubben där och visade upp sig, berättar Sofie.
Det visade sig att hon kände en av armbrytarna på plats och Sofie frågade om hon inte kunde följa med på en träning. Och resten är som det brukar heta historia. För hon fastnade direkt för sporten.
– Det jag fastnade för i armbrytning är att det är en så individuell sport men man är fortfarande i ett lag. Och det individuella passar mig.
Sen kan ju resultatet i den första tävlingen hon ställde upp i efter bara tre månaders träning spelat in. Och ska man ändå göra tävlingsdebut så kan man ju lika gärna göra det ordentligt.
Så Sofies första tävling var SM-tävlingarna som då avgjordes i Motala och med sig därifrån gick hon med ett guld och ett silver.
– Då såg man ju att det här verkligen är en sport för mig. Det är ju fruktansvärt roligt. Man blir ju lite som en enda stor familj. När man åker på tävling åker man ju nästan mest för att träffa alla andra som bryter arm.
Har du alltid varit stark?– Jag har alltid haft en råstyrka. Bondflicka från landet du vet. Sen handlar det ju inte bara om styrka. Det är fruktansvärt mycket teknik och har du tekniken så kommer ju styrkan också.
Drygt sju år har det gått sedan den där första tävlingen och det har hunnit bli ytterligare ett antal medaljer på vägen. Senast fick hon med sig två stycken när hon för några veckor sedan tävlade på fitnessfestivalen i Stockholm.
Vad är nästa mål?– Det stora målet är att slå sina motståndare varje gång. Sen finns ju SM med som ett mål också, säger hon.
Och på kommande SM så ser hon en chans att få utöka medaljsamlingen ytterligare när viktklasserna i armbrytning görs om.
– Tidigare har jag tävlat i plus 80 kilo. Men nu tar de bort den och inför plus eller minus 90 kilo. Det gör de för att blir ett så stort hopp om du ska tävla internationellt. Så mitt mål är att tävla i minus 90 så då hoppas jag slippa mina främsta motståndare. En är min egen klubbkamrat Kristina Jonsson och den andra är Lovisa Wahlström. De är ju rätt bra.