Han växte upp i halländska Torup och han bor i Halmstad nu sedan ett par år. Men tro inte att IFK Motalas legendariske bandymålvakt helst vill bo på västkusten.
– Motala är hemma, jag trivs bäst här och bodde ju här 30 år. Jag skulle jättegärna flytta tillbaka, men det är jobbet som styr och jag flyttade till Halmstad för att jag fick jobb där, säger han.
Poppen var på besök i Motala nyligen och MVT-sporten passade på att ta en pratstund med honom. Det blev snack om idrott både förr och nu.
53-åringen har på intet sätt förlorat någon kontakt med sportens värld. Bandyn följer han noga, speciellt Sandviken där sonen Linus spelar på elitnivå och Grängesberg där andre sonen Hampus återfinns.
Tredje sonen Jim dömer fotboll som bekant och på det området lägger Poppen mest tid. Han är domarinstruktör sedan han själv slutade döma 2006. Han ser matcher i Halland och Skåne varje vecka och coachar domare i ettan och superettan.
– Domare är så vältränade och seriösa i dag. Det är ofta bara småsaker man får anmärka på. Tv-bevakningen gör allting tuffare, men alla rör sig så mycket bättre, säger Poppen.
– Men om jag ska ha något råd till domarna så är det att de måste ha en förmåga att sälja in sina domslut, att jobba på samspelet med spelarna. Då är det lättare att hantera när man gör fel, säger instruktören.
Domarsysslan har blivit Poppens passion efter karriären, framför tränarrollen som han bara sporadiskt tagit sig an. Men han är stolt över att det pojklag han och Tony Westling tränade fick fram spelare som Linus Petersson, Erik Moberg, Eric Ågren, Alexander Wetterberg, Martin Grändås och Emil Törnström.
– Moberg hade blivit landslagsspelare i bandy om han fortsatt. IFK slarvade bort honom, säger Poppen.
Som aktiv spelare var Poppen speciell. Han erkänner själv att han var egoistisk, mitt i det starka lagkollektiv som IFK hade under publikåren på 80-talet.
– Pär Höckert var en jättebra tränare, men jag blev säkert osams med honom 700 gånger på grund av att jag inte förstod en övning om den inte var utvecklande för mig.
Poppens styrka var samtidigt att han var en tjurig enstöring. Han kunde träna ensam före och efter träningspass och han var perfektionist när han tränade sig själv.
– Jag var reaktionssnabb och jag gick in för det till 120 procent. Det fanns inget annat än bandyn för mig. Jag gjorde hundratals parader varje träning, det är därför jag blivit slut i höfterna nu, säger han.
Kring SM-finalen 1985 säger han att han inte minns någonting, eftersom IFK förlorade. Den förträngdes. Men kring SM-guldet 1987 finns massor av oförglömliga ögonblick.
Inför den avgörande straffen tipsade Poppen Håkan Rohlén om att få lite höjd på bollen, eftersom Boltics målvakt Anders Bridholm visste att han alltid slår den efter isen. Rohlén lyssnade och fick ett par decimeter höjd på bollen. Bridholm var chanslös.
– Otroligt att Håkan kunde sätta den så exakt i det läget, säger Poppen.
Många säger att IFK:s silverlag 1985 egentligen var bättre än guldlaget 1987?
– Jag vet inte, det var ju nästan samma lag. Men jag vill påstå att det bästa laget vi hade var det 1984 som förlorade mot Boltic i semifinalen när det var över 8 000 och publikrekord. Då hade Boltic nästan hela landslaget, men jag minns att de alltid var väldigt rädda för att möta oss.
Hur kommer det sig att bandyn var så stor på 80-talet?
– Det var något nytt. Motala hade inte haft så mycket elitidrott, inte något bra lag, på länge. Sedan blev vi lite bättre varje år och då växte intresset.
Poppen säger att han aldrig kommer att glömma den tiden.
– Det var så många häftiga matcher. 1983 hade vi 3 000 personer i snitt. Det var så många som ville följa oss. Det var helt otroligt. Samtidigt kunde jag vara rätt nervös inför stora matcher, det var lite skräck. Jag kände att jag absolut inte fick göra bort mig, säger målvakten.