Sista måndagen i november 2015. Helt plötsligt snurrar det bara till i huvudet på Crille Karlsson när han håller på att förbereda kvällens två fyspass med Solfjäderstaden.
Han tänker inte så mycket på det och när han vaknar dagen efter så känns det bra igen. Så han beger sig till jobbet.
– Men efter lunch snurrade det till i skallen. Det kändes ungefär som det kan kännas om man reser sig för fort. Men det släppte inte. Jag tänkte att jag fått i mig för lite vätska och att det berodde på det, berättar han när vi slagit oss ner vid köksbordet i familjens hem.
Hit tog han cykeln från jobbet den där tisdagen. Men hur han kom hem har han ingen aning om.
– Jag kommer inte ihåg någonting av den cykelturen, säger Crille som konstaterar att symptomen den här gången inte blev bättre av en natts sömn.
Snarare tvärtom.
– När jag gick upp morgonen efter så snurrade allt så jag fick lägga mig på hallgolvet. Men jag ville inte åka till lasarettet. Men det blev bara värre och värre och till sist så sa min fru Mia att nu skjutsar jag upp dig. Jag tyckte att jag kunde ta mig dit själv. Hurdå, frågade hon. Jag går väl svarade jag, säger han och konstaterar att den idén inte köptes av Mia som släpade honom till bilen och körde honom till lasarettet.
Där kom han att bli kvar i nio dygn.
– De körde mig till Linköping för att göra en massa olika tester. Först trodde de att jag drabbats av kristallsjukan. Vilket är obalans i kristallerna i örat som har med balanssinnet att göra. Att det skulle kunna vara en stroke menade de att jag för ung och i för bra fysisk form för. Men till sist kallade de på en neuroläkare som lyste med en lampa i mina ögon och såg att mina pupiller var olika stora. "Den här killen ska inte vara här, han ska upp på neurologen." sa han och klappade mig på axeln och sa: "För du har fått en liten stroke du."
Drygt 16 månader senare sitter han mitt emot mig vid familjens köksbord. Glimten i ögonen är densamma som alla de gånger vi träffats i samband med Solfjäderstaden eller Piraternas matcher.
När han hällt upp kaffet så frågar jag hur han mår i dag. Han tar en klunk och ställer ner muggen innan han svarar:
– Inte bra men skapligt. Jag ser ju en bättring. Men man blir ju trött när man förtar sig så jag sover mycket, säger han och jag funderar några sekunder på vad det innebär att må skapligt och vad han då jämför med. Så jag frågar honom om han gett samma svar om han haft mått likadant innan han fick sin stroke.
Med ett snett leende svarar han:
– Jag kan inte gå tillbaka och jämföra med när jag var frisk. Gör jag det så mår jag ju skit. Jag måste ju leva i nuet och acceptera att det är som det är, säger han och medan vi dricker upp kaffet så berättar han hur mycket hans liv har förändrats sedan den där novemberdagen. Då var han eldsjälen som sällan eller aldrig missade ett arrangemang med Solfjäderstaden eller Piraterna.
Killen som alltid hade lite mer tid om föreningarna i hans hjärta behövde hjälp med något. Men bara att vistas i de miljöerna är nu näst intill en omöjlighet då hans hjärna inte klarar av att filtrera bort de intryck som är störande och som han tidigare inte ens reflekterade över. Ljus och ljud i omgivningen får honom att snabbt bli hjärntrött.
Som ett exempel berättar han om när han och frun förra sommaren skulle ta en fika på Mallboden som han tvingades avbryta efter en stund.
– Till sist sa jag. "Det där djävla gruset." Det var ju folk som gick förbi på grusgången hela tiden och det ljudet tänkte man ju aldrig på när man var frisk. Nu kan min hjärna inte sålla bort det. Så det är därför jag inte har varit på mer än två innebandymatcher i vinter. Och då måste jag tänka på hur jag sätter mig. För när jag tittar på något och är fokuserad på det så klarar jag inte av att det är ljud från olika håll. Så jag har suttit nere i ena hörnet så jag har haft allt framför mig. Speedway såg jag tre heat i en b-lagsmatch i fjol. Sen var jag tvungen att åka därifrån, de åker ju runt och så låter det ju så mycket, säger Crille som när vi sitter där vid köksbordet ger intrycket av att vara samma positiva, glada person som jag så många gånger träffat på i Motala sporthall och på Motala arena. Han medger dock att det finns dagar då humöret inte på topp.
– Man går ju ner sig ibland. Men jag är ju oftast en glad person men efter det här så har jag fått humör. Nu skiter jag i vad folk tycker, nu säger jag ju som det är om jag har en dålig dag. I början höll jag det för mig själv och försökte se glad ut även om jag inte mådde bra. Och det mådde jag ju bara sämre av. Nu tänker jag att även som frisk så ska man kanske säga till omgivningen de gånger man inte har en bra dag. Då vet de och accepterar att man får ett utbrott, säger han och rättar till armbandet på sin högra arm vars bokstäver bildar två ord, ett budskap.
FUCK STROKE.
Och var det tidigare idrottsföreningarna som fick ta del av hans engagemang så är det nu att jobba för andra som hamnar i samma situation som han själv han främst brinner för.
– Jag gick ju med i Neuroförbundet här i Motala och jag kände mig så välkommen första gången jag kom dit. De tog emot en med öppna armar. Där är vi några stycken som är hjärntrötta så där har jag blivit lite ansvarig. Så där kan man väl säga att förenings-Crille klivit in och sen jag började där så har jag blivit piggare, säger Crille som berättar att den förre IFK bandy-spelaren Mattias "Bissen" Larsson varit en stor inspirationskälla under den här tiden. "Bissen" som själv drabbades av en stroke 2010 startade efter det Bissen Brainwalk för att samla in pengar till hjärnfonden. Och där hoppas Crille att de ska kunna hjälpas åt att få till en stor Brainwalk i Motala.
– Jag brinner ju både för bandyn, innebandyn och speedwayen så det vore roligt att göra något ihop med de tre föreningarna. Sen känner ju Bissen Tony Andersson som tränar Maif så förhoppningsvis kan de också vara med, säger Crille.
Klockan har passerat 15.00 och det börjar bli dags för hans eftermiddagslur. När han följer mig ut så frågar jag om läkarna har gett honom någon prognos för när han kan tänkas vara återställd.
Han tittar på mig och upprepar det han redan sagt.
– Jag kan bara leva här och nu. Somliga blir bra på bara några månader. Sen blir vissa inte bra alls. Så jag kan inte säga när det här tar slut. Men jag ser ju en bättring. Vi var och åkte skidor i vintras. Då stannade jag upp och tänkte. Fan vad du är bra Crille. För ett år sedan kunde du inte gå, nu åker du skidor. Det gav mig energi, säger han och spricker upp i ett stort leende.