Det började med en obehagskänsla i underlivet när han kissade. Efter ett par veckor kände han efter ordentligt och upptäckte en knöl.
– Det var under en helg som jag började bli rädd, säger Andreas när han tar emot hemma i villan, tillsammans med hustrun Ussi.
Den annars så fåfänga killen, jo han håller med om det själv, har en svart, tajt mössa på huvudet. Den välkammade frisyren, som han genom åren både fönat och plattat, är borta.
– Jag har haft snagg en gång i livet. Nu känner jag mig personlighetsförändrad, säger han.
Vi sitter ner i vardagsrummet och Ussi ställer fram kaffe. Många som känner Andreas har säkert en annan bild av honom offentligt, som dansbandsmusiker eller busschaufför. En glad och pratsam spelevink som tar sig tid att snacka med alla som kommer fram. Åratal i rampljuset gör att människor även tar kontakt med honom ute på gatan - när han är privat. Men nu, säger han, önskar han ibland att bara få vara Andreas när han ger sig ut för att köpa mjölk. Slippa tänka på att han förväntas vara på ett visst sätt.
Andreas berättar från början hur han, efter att ha upptäckt knölen i ena testikeln i somras, kontaktade vårdcentralen och fick tid direkt. Där kunde inte läkaren känna exakt samma som honom utan skickade en remiss vidare till röntgen dit han fick komma inom två dagar. Veckan efter ringde läkaren som ville ses:
"Ta med en anhörig", sade hon.
– Jag ville fråga så mycket, men det blev stopp, säger Andreas om sin reaktion hos läkaren på vårdcentralen.
Efter cancerbeskedet och väntan på vad som skulle ske härnäst mådde Andreas riktigt dåligt för första gången.
– Jag grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag gick ner till fyren vid vattnet och kände mig totalt utlämnad. Det var fruktansvärt.
Men sedan kom telefonsamtalet från urologen och en vecka efter cancerbeskedet fick han komma dit. Andreas fick veta att prognosen för hans testikelcancer, som vanligen drabbar män mellan 18-35 år, var god. Det finns två varianter och Andreas hade drabbats av den mindre allvarliga, även om det senare visade sig att han har en liten spridning till magen.
Den 31 augusti opererades Andreas på dagkirurgin i Finspång dit han fick komma på morgonen och åka hem samma dag. Ingreppet gjordes via ljumsken, förklarar Andreas, och visar på låret var läkarna gick in för att avlägsna tumören ifrån den ena testikeln. Men även om operationen gick snabbt blev det ett smärtsamt ingrepp.
– Efteråt kändes det som om jag blivit sparkad stenhårt.
Ussi som dokumenterar alla besök håller fram ett foto i mobilen där Andreas håller handen för huvudet av smärta när han vaknat ur narkosen.
Sedan blev det en ny, tuff väntan på biopsisvaret. Efter sex veckor kom beskedet att det bara skulle krävas en cellgiftsbehandling vilket ledde till en viss lättnad. Men den blev kortvarig då svaret på magnetröntgen plötsligt visade på en viss spridning.
– Då blev jag ledsen igen och jag började om med alla tankar, säger Andreas.
Det märks att han är tagen av det han går igenom, samtidigt har både han och Ussi nära till skratt, också. Hon tittar varmt på honom, stryker honom över ryggen och peppar honom så gott hon kan. Men efter de två cellgiftsbehandlingar som Andreas redan har gått igenom mådde han så dåligt i flera dagar att han bara slöt sig.
– Jag blev sjuk när jag kom hem. Fick känsligt luktsinne.
– Och jag fick tvätta om allt eftersom Andreas tyckte att allt luktade, säger Ussi.
Kramar och beröring klarade han inte av, det var som om huden brann efter behandlingen.
– Det var en så jävla lustig känsla, det går inte att jämföra med något, säger han.
Att vara nära någon som drabbats av sjukdom är också svårt.
– Det är hemskt att se hans oro, jag försöker släppa undan min egen eftersom jag vet att han inte kommer att dö ifrån mig, säger Ussi.
Men samtidigt är det här som Andreas känner att han också vill nå ut till allmänheten med sin erfarenhet, sina tankar. Han tycker att det pratas för lite om just testikelcancer, en cancerform som faktiskt har så god prognos som 95-98 procents överlevnad.
Och han vill uppmana andra män att undersöka sig själva, regelbundet.
– Alla snackar om prostatan, men det här är jättevanligt och det måste ut och upptäckas i tid. Känn på "pungera"! Det är inte genant att känna på sin egen pung.
Något som också är oerhört viktigt, tycker han, är att resten av en familj involveras tidigt i processen, att man berättar vad som är på gång och är helt ärlig.
Andreas har fått många reaktioner i sociala medier där han till slut valde att öppet berätta om sin sjukdom. Att svara på alla meddelanden enskilt kan han inte göra. Många har visat honom både stöd och uppskattning och det har levererats såväl färska kantareller som blommor till hemmet.
Ytterligare en cellgiftsbehandling återstår nu och med det nya provsvar. Och givetvis tär väntan – och längtan efter att bli frisk.
– Livet är på vänt och det har jag svårt för att acceptera. Jag tror att det är lätt att gå ner sig totalt, men det har jag sagt, det tänker jag inte göra.