Fem månader efter kidnappningen berättade MVT om händelsen och hur tacksam Bashar var för det stöd han fått av invånarna i sin nya hemstad.
Knappt två år senare sitter vi i vardagsrummet i den lägenhet i Vadstena som Bashar delar med sin sambo Kajsa Norrby. Bashar har gjort i ordning te åt oss, men det glöms bort när han börjar berätta.
– Min bror som är företagare brukar åka till Aleppo i norra Syrien för att göra inköp. Det hade han gjort den här gången i augusti 2012 också. När han skulle åka tillbaka till sitt hem i Damaskus skjutsade en kompis honom till flygplatsen. På vägen dit blev de stoppade av terrorister. Chauffören sköts till döds och min bror skottskadades i ena benet när han försökte fly. Sen tog terroristerna bilen och min bror och åkte iväg.
Kidnapparna, som enligt Bashar är islamister, ringde till föräldrarna och sa att Hassan tillfångatagits för att han stödde regimen. När föräldrarna nekade till det undrade kidnapparna varför han då försökt fly från dem.
– Det är väl klart att man försöker fly om någon hotar med vapen, säger Bashar som menar att det faktum att hans familj inte är muslimer saknar betydelse.
– Religionen spelar ingen roll. Nästan vem som helst kan råka illa ut när de här terroristgrupperna ska ha pengar till vapen.
Kidnapparna fortsatte ringa och tonen blev alltmer hotfull, ”Vi ska hänga er son. Vi ska hugga huvudet av honom och skicka det till er”. Bashar är säker på att avsikten var att stressa de anhöriga inför kravet på lösensumma som kom efter ett par veckor.
– De ville ha 400 000 kronor, omräknat i svenska pengar. Det är en helt sjuk summa, säger han och skakar på huvudet.
Familjen gjorde vad de kunde för att få fram pengarna. Bland annat sålde en annan av Bashars bröder sitt hus i Damaskus och flyttade tillbaka till sin hemby. Bashar själv skickade hem så mycket han kunde av överskottet från den spelbutik han sedan 2011 driver i Vadstena.
– Jag är glad att jag har den. Där kan jag andas och tänka på något annat än min bror.
Han försökte vara som vanligt under arbetsdagarna, glad och vänlig. Men stamkunderna såg att någonting var fel och frågade vad det var.
Bashar berättade och kunderna lyssnade. Vissa gjorde mer än så. Insamlingar för att hjälpa till med lösensumman sattes igång, både av privatpersoner och Svenska kyrkan i Vadstena. Insamlingarna är avslutade, men han känner fortfarande stort stöd från Vadstenaborna.
– Många frågar hur det går för min bror.
Bashar säger att han är stolt och glad över att få vara Vadstenabo.
– Människor här bryr sig, säger han och berättar vad han svarade på sin pappas fråga om hur svenskar är; ” Som jouri, blommor som växer i Syrien. De luktar inget förrän man berör dem, då får man känna deras skönhet”.
Kidnapparna har nu totalt fått mer än de 400 000 kronor de begärde från början. Ändå är Hassan inte frisläppt. I stället kräver de hela tiden mer pengar.
– De har hört sig massor med gånger och bestämt överlämningar som aldrig blivit av. De säger ”Betala 100 000 till så får ni honom nästa vecka”. De leker med oss, men vi vågar inte sluta betala, säger Bashar.
Familjen har inte fått prata direkt med Hassan.
– Men vi har bett terroristerna som ringt att ställa frågor till honom, om sådant som bara han kan veta. Och vi har fått rätt svar, berättar Bashar trosvisst.
Ändå kommer ibland tvivlet på att hans bror fortfarande är vid liv. Tidigare kontaktade kidnapparna familjen med två till tre månaders mellanrum. Nu har det gått cirka nio månader sedan man senast hörde något från dem.
– Vi ska inte tappa hoppet. Jag tror att han kommer tillbaka till oss, säger Bashar som följer mediernas bevakning om kriget i Syrien noga. I hans tycke är rapporteringen ofta snedvriden.
– De ger en felaktig bild, regimen dödar inte sitt eget folk. Jag har ringt SVT fyra, fem gånger och undrat om de inte skicka dit någon i stället för att lita på andra källor, som den arabiska tv-kanalen Al Jazeera.
Vi flyttar oss till datorn i sovrummet för att Bashar ska kunna visa bilder på sin bror och dennes familj.
– Jag tänker på honom, hans fru och två barn hela tiden. Det värsta är att bara gå och vänta utan att kunna göra något.