Hon är ingen som beklagar sig. Nog har livet bjudit på sin beskärda del av elände, men det är hon ju inte ensam om.
Mamman var ogift när hon födde Anna utanför Karlskoga 1936. Hon fick bo hos sin mormor några mil bort.
Efter en tid placerades hon på fosterhem där fostermamman efter några år inte ville ha ”horungen” kvar. Hon ville satsa fullt ut på sitt andra fosterbarn, pojken Olle.
Anna kom tillbaka till mormor och kände sig konstant utanför och värdelös. Mamman hade träffat en man som Anna omedelbart tyckte mycket om och som kom att bli en viktig vuxenperson i den unga flickans liv. En människa att rådfråga och luta sig mot när livet var extra tufft.
Vid ett tillfälle, när Anna var 14 år, skulle hon sova över hos honom. Mitt i natten kom han in i rummet, kröp ned i hennes säng och gjorde närmanden. Anna knuffade bort honom, packade sina saker, flydde och återsåg honom aldrig mer.
Men mannen tog ifrån Anna det allra sist av människovärde som fanns kvar.
– Jag är stolt över att jag vågade protestera, samtidigt kan jag konstatera att händelsen satte djupa spår och förändrade mig. Sveket gjorde så ont i mitt unga hjärta. Vem skulle jag nu söka tröst hos?
Med en konstant känsla av att inte vara någonting värd gick åren. Flickan Anna blev en ung kvinna.
– Jag sökte hela tiden kärlek, men på fel sätt. Blott 16 år gammal gick jag mitt första barn.
Ett andra barn dog av plötslig spädbarnsdöd, nio veckor gammal. Vid 18 års ålder var hon trebarnsmamma. Till slut hade Anna fått sex barn med fyra olika pappor.
Rotlösheten drev henne vidare. Hon bytte ideligen jobb, städer och män.
– Så fort en man ville att vår relation skulle bli djupare, och att vi skulle förlova oss, så stack jag. Jag har gjort så många människor illa, utan att reflektera över varför.
Anna har på ett sätt alltid varit en ensamvarg och en stark person, men ändå hela tiden förlitat sig på andra. Så länge de inte kom för nära.
– Jag har inte styrt min livsskuta själv, utan alltid varit passagerare. Blundat för mycket och levt ytligt.
Hon har bott på 15–20 orter. Till Vadstena kom hon som 45-åring för att söka in till folkhögskolans textillinje. Efter ytterligare en vävutbildning i Skara köpte hon ett stort gammalt hus mitt i stan. Tillsammans med en väninna startade de vävateljé och sommarcafé i trädgården.
– Min mamma sade aldrig något positivt om mig som person, men hon berömde mina handarbeten. På så vis kom handarbetandet att bli min hela identitet.
Hon visar några av alla sina fantastiska handarbetsalster. Skiraste damast. Bunden rosengång med ljuvliga julfigurer i långa rader.
Anna tillverkar också vantar och sockor med avancerade mönster, halm- och näversaker.
– Jag jobbade nästan ihjäl mig. Jag hade lån på huset och for på marknader som en tätting. Vävstolen gick jämt. Efter fyra år gick jag in i väggen.
Hon flyttade ut på landet och blev kursledare i olika hantverk via studieförbundet NBV, och drygade ut kassan som hemsamarit.
I samma veva flyttade ett av barnen hem till henne. Ett illa sargat olycksbarn.
– Han var alkoholist, började med tyngre droger och levde ett kriminellt liv. Jag satte upp regler och han visste att han åkte ut om han inte följde dem. Vi jämkade oss samman och fick en fin relation till slut, med respekt för varandra och många skratt.
Men oron slet i Annas kropp. Nattetid var hon hela tiden orolig för att polisen skulle ringa och berätta att sonen kört ihjäl antingen sig själv eller någon annan.
– Lugn var jag egentligen bara under de perioder han satt inne.
Endast 52 år gammal dog han av sina leverskador.
– Min oro försvann, men saknaden var total.
När Anna var 79 år hamnade hon framför ett tv-program med den amerikanska psykologen Dr Phil. Ämnet var sexuellt utnyttjande och hur det kan prägla en människa så att hon mister all tillit och drar sig undan så snart någon vill komma nära.
– Polletten trillade ner. Plötsligt förstod jag varför livet hade blivit som det blev och varför jag, som ändå haft tur i kärlek, gjort så många män illa. Det var så sorgligt att inse, men samtidigt förlösande och skönt.
I dag har hon förlåtit sig själv, både för vad hon gjort mot männen i sitt liv, men också för att hon kanske inte i alla lägen varit den bästa mamman.
– Men jag gjorde så gott jag i stunden förmådde. När jag några år efter tv-programmet läste en artikel i Land och insåg att jag är högkänslig, som inte är en sjukdom utan ett personlighetsdrag, föll ytterligare pusselbitar i livet på plats.
I dag mår Anna bättre än någonsin tidigare i livet. Så oförskämt bra att hon nästan skäms, säger hon.
Hon känner en stor frihet och älskar sin bil som tar henne och katten på resor runt om i Sverige.
De flesta du gjorde illa är döda. Om du fick säga något till dem?
– Att be om ursäkt för vad man känt går inte, men jag skulle ge dem förklaringen till varför jag agerade som jag gjorde. Jag skulle också tacka dem för det de gav mig. De var trevliga och bra människor allesammans.
Säger Anna och borrar in näsan i sin vackra och lena sambo, trogna följeslagaren Simon, som ideligen hoppar upp i hennes knä och på hennes axlar.
Skral ekonomi, förmaksflimmer, en krånglande höft och artros lite här och där – vad gör det, när själen äntligen fått ro?