Linnéa är uppvuxen i Vadstena, bara ett stenkast från slottet. Där har ett kreativt och skapande hem alltid uppmuntrat och stöttat det hon och hennes syskon gjort.
– Min storasyster började spela fiol när jag var sju, så då började jag också, skrattar Linnéa.
Under flera år spelade hon i orkestrar och ensembler på musikskolan i Vadstena och Motala. Att vara den som höll på med musik blev snabbt en del av hennes identitet, och har alltid känts som en självklarhet.
– Jag ville egentligen gå en estetisk linje på gymnasiet, men det fanns inte riktigt det jag ville ha i närheten. Så det blev humanistisk linje på Platen, med musikprofil, säger hon.
Även om fiolen länge stod i fokus så har sången tagit över alltmer. Linnéa konstaterar att fiolen nu har fått ta platsen som sitt biinstrument.
– Jag studerade två år på Södra Vätterbygdens folkhögskola och där fick jag verkligen testa på musiken på riktigt. Det var superkul, och man var verkligen i internatbubblan. Vi hade mycket körprojekt, så jag tror det var där mitt intresse för kör började, det har jag hållit på mycket med sedan dess.
Efter det följde fem och ett halvt år av studier på musikhögskolan i Göteborg i klassisk sång. Och förra våren blev hon färdig ämneslärare i musik och svenska.
När förstod du att du ville jobba med musik?
– Det är nog de senaste åren som jag har insett att jag vill ta det till en högre nivå. Men det har nog varit en ganska lång process innan jag har vågat tänka det.
Den 28 april står hon för första gången på en musikalscen som en av huvudrollerna i "The Last Five Years".
– Det är en väldigt liten ensemble. Det är jag och Micke Sturesson, ett liveband och fem dansare. Det är lite läskigt, men väldigt roligt, skrattar Linnéa och fortsätter:
– Jag kan tycka att man kan gå in i en roll i sången. Men när man ska skådespela så får man göra det ännu mer.
Har det varit svårt?
– Kanske lite, men regissören arbetar mycket utifrån att det ska vara naturligt och vem jag är. Så det har gått bra.
Musikalen utspelar sig i New York där man får följa två separata tidslinjer. Där berättar karaktärerna Jamie och Catherine sina sidor av deras relation och om hur det är att försöka få ihop en karriär och kärleken på samma gång.
– Det känns jätteroligt att det finns såna här sammanhang man får vara med i, och eldsjälar på en liten ort som drar i saker.