Fredrik Särnehed, som hjälpte till med busstransporterna till Vadstena, har blivit en omtyckt besökare.
När vi träffades första gången i mars i fjol hemma hos Vadstenaborna Lotta och Janne Löfstedt möttes vi av några mammor med barn och en mormor som alldeles nyligen anlänt och fått en tillfällig bostad.
En av kvinnorna, Anna, berättade hur hon och dottern Veronika innan flykten hade tvingats leva en vecka nere i en tunnelbana i Charkiv.
"Jag kunde inte föreställa mig att man skulle kunna använda tunnelbanan för att bo och äta där", sade Anna då.
Alla frågor som rörde kriget, deras upplevelser och – inte minst hur de lämnat kvar familjemedlemmar för att rädda sig och sina barn, rörde upp mycket känslor.
Ilona, då 10 år, försökte så gott hon kunde översätta alla frågor från engelska till ukrainska. Svenska var då för dem alla bara ett främmande språk i mängden, som de tidigare inte behövt ha anledning att kunna.
Nu möts vi igen, nästan på dagen ett år efter deras ankomst till Vadstena.
Fredrik Särnehed, som tillsammans med skådespelaren Kjell Bergqvist var en av många som hjälpte till med transporter till Sverige, är också med. Han har blivit nära vän till familjerna.
När vi stiger in i hallen till en av bostäderna som delas av två familjer, hörs snabba steg i trätrappan. Några flickor kommer rusande och hoppar en i taget upp i famnen på Fredrik och kramar om honom. Han verkar inte så förvånad utan ler och kramar tillbaka.
På ovanvåningen, i det gemensamma köket, har det dukats fram kakor och bullar. Det är en känslofylld men varm stämning, att möta flera familjer igen. Ett år senare och samtidigt se hur de verkar må bättre.
Ilona har på bara ett år lärt sig prata nästan flytande svenska. Hon trivs i skolan, har fått nya kompisar och har en aktiv fritid. Dans och sång tillhör intressena.
Hur mår du i dag?
– Jag har blivit gladare, säger Ilona som medger att hon inte försöker tänka på det som händer i Ukraina hela tiden.
– Jag pratar med min pappa nästan varje dag men inte om kriget, säger hon.
Till vänster Olena och dottern Anastasia. Till höger kramar Alexandra om sin dotter Ilona.
Ilona har också en halvsyster kvar i Charkiv.
– Min pappa säger att min syster börjar gråta när hon tänker på mig.
När de kan ses igen, vet ingen, men Ilona är hoppfull om att det ska kunna ske i år.
– Det har varit ett overkligt år, säger Ilonas mamma Alexandra. Jag har nästan glömt hur det är i Ukraina, men jag måste fokusera på min dotter, säger hon.
Det känns som om det handlar om en överlevnadsinstinkt, att hon måste värja sig och tänka framåt. Att hon därför ibland skjuter bort tankarna på hemlandet.
Alexandra pratar också om två helt skilda liv. Ett före och ett efter.
– Jag har börjat ett nytt liv nu.
Hur tänker du om framtiden?
– Jag har inga drömmar här. I Ukraina hade jag alltid planer, nu vet jag inte vad jag vill.
Alexandra säger att hon upplever ett före och ett efter när hon ska beskriva flytten från hemlandet och året i Vadstena.
Samtidigt framhåller Alexandra att hon trivs i Vadstena – med lugnet.
Tidigare har hon bland annat arbetat på bank och som chef för en kreditavdelning. I dag jobbar hon på Vadstena klosterhotell där ytterligare några av kvinnorna fått sysselsättning.
Efter året som gått känner Alexandra att hon vill stanna i Sverige.
– Här är bra för mig och min dotter.
Hon säger att hon gläds åt all hjälp som hon fått av främmande människor i Vadstena.
– Jag är imponerad av hur de som inte känner oss kan hjälpa oss.
Viktoria säger att hon trivs i Vadstena och hon har även fått arbete.
Viktoria som bor tillsammans med sin dotter Anna och mormodern, säger att hon också trivs nu och att hon börjat fundera lite på framtiden.
– Jag vill vara kvar här och börja studera psykologi.
Olena och dottern Anastasia har också hittat sin plats, även om de längtar efter familj som är kvar i hemlandet.
Olena berättar att hon tidigare jobbade som frisör men att hon i Sverige haft städjobb och nyligen fått ett säsongsjobb på griftegården. Hon lyser upp och förklarar att hon ser fram emot den nya uppgiften.
Det märks att Fredrik Särnehed fått en god kontakt med familjerna. Även om hans avsikt från början främst var att visa medmänsklighet och hjälpa till med praktiska bitar, har hjärtat valt en egen väg.
– Han är som en bonuspappa. Det känns som att jag kan säga allt till honom, säger Ilona och ler mot Fredrik som blir märkbart rörd över orden och lyfter ena armen i luften, som snabbt möts av Ilonas utsträckta hand.
Fredrik Särnehed fortsätter stötta och hjälpa familjerna med det han kan och har utvecklat en fin vänskap med flera.
– Man får vänner för livet. De har kommit jättenära, säger han.
Har du lärt dig något av alla möten?
– Att inte ta allt för givet.