Vid ett tidigare besök dök plötsligt en skugga som gänget inte kunde förklara upp på en bild.
Att jaga spöken har blivit en populär fritidssysselsättning. Det är tydligt när jag försöker boka en plats för att göra det här reportaget. Välkända lokala spöken, som Vita frun och Svarta damen i Charlottenborgs slott eller Medvi Brunns Mamsell Ulla, är inte att tala om. "Släpper vi in er så står 20 andra och bankar på porten i morgon", får jag veta.
Men det behövs inga kändisspöken för det här och Matti Heitasaari, erfaren spökjägare från U.A.E – Urban Amateur Exploration, har goda kontakter på den andra sidan. Det vill säga Vadstena stadsmuseum, som har gått med på att låna ut vad som förmodligen en gång i tiden var prästgården tillhörande Broby försvunna kyrkomiljö. Nu har ingen levande bott här sedan 60-talet och det är minst sagt ruggigt där inne. Matti berättar om ett tidigare besök i byggnaden.
– Vi hade lite rundvandring innan själva spökjakten och fotograferade omgivningen. När vi sedan kollar igenom bilderna ser vi att det först är normalt, sedan syns lite skugga och på den tredje bilden är det en svart skugga vid en stol. Det tycker jag var jäkligt creepy, säger han.
Själv är jag också lite uppskrämd. Spöken tror jag inte på, förklarar jag självsäkert – men jag är orolig för att vara delaktig i ett brott. Besöket inleddes nämligen med att gänget bröt sig in i huset.
Besöket börjar med inbrott. Men för att varken förarga andar eller Vadstena stadsmuseum återställs ordningen efteråt.
– De hade slarvat bort nycklarna till hänglåset, men vi fick godkänt att ta bort det och ordna ett nytt, skrattar Matti.
– Vi låser när vi går, försäkrar Emmelie Lange.
Gruppen tänder ljus och placerar ut sin utrustning. Medan vi pratar börjar en speldosa att spela i ett annat rum. Det är en av de utplacerade manickerna och den styrs av en infraröd stråle som slår på musiken när strålen bryts. Vi går in dit för att se efter vad som kan ha startat den.
– Kan du sluta spela på den där? frågar Matti ut i rummet.
Efter en liten stund tystnar dosan.
Andra maskiner läser av elektromagnetiska fält, någon annan är en rörelsesensor, ytterligare någon skannar radiofrekvenser i snabb följd för att ge andevärlden en chans att kommunicera den vägen.
– Och så ligger Gunnel i min väska också, säger Emmelie och försvinner för att hämta en docka som piper och lyser om någon klappar på den.
Emmelie håller i EMF-mätare, som mäter elektromagnetiska fält.
– Det har hänt att den har gått igång, säger Matti.
– Hon fungerar inte riktigt som hon ska just nu, men hon får hänga på ändå. Hon är ju vår docka, säger Zanna Knutsson.
Men allt är inte högteknologi. Ett klassiskt Ouija-bräde finns också.
– Det är ett bräde från 1969, så vad det har varit med om innan oss vet vi inte, säger Matti.
Jag får frågan om jag vill vara med och pröva det, men den lätta går jag inte på – jag har sett Exorcisten!
Det blir Matti, Zanna och Stellan Knutsson som lägger sina händer på brädet. Men andarna håller sig borta den här gången. Pilen ligger stilla.
Ouijabrädet gav ingen kontakt den här gången.
Flera väskor med utrustning plockas fram.
Stellan lyssnar av en spirit box, som skannar radiofrekvenser i snabb följd.
Kan det vara att andarna blir sura för att det är en tvivlare med – hade de pratat mer utan mig? Det tror inte gänget vid bordet. Det är långt ifrån första gången som skeptiker går på spökjakt med dem och det brukar inte hålla någon borta. Däremot spelar tiden in. Vi är bara på plats i ett par timmar. Vanligen spenderas betydligt längre tid i spökhusen.
Dessutom, säger de, är det långt ifrån hela gruppen som är övertygade själva.
– Vi är ett gäng på totalt åtta stycken och det är flera som är väldigt skeptiska, säger Matti.
– Tre–fyra av oss i alla fall, säger Emil Werner – en av tvivlarna.
Men ju mer de håller på, desto mer pekar mot andarna, menar Matti.
– Det händer så mycket sjuka saker – vad annat kan det vara?
Matti gillar att jaga spöken. Men bara att uppleva de gamla byggnaderna är en lockelse.
Men det är inte bara det övernaturliga som lockar.
– Det är hela upplevelsen. Vi får åka till stora slott, vi ser häftiga ställen och det är roligt att göra film, säger Emil.
– Många av oss älskar gamla byggnader och möbler. Bara att få komma in i ett rum där man nästan kan se framför sig hur det såg ut på den tiden och bygga upp en känsla gör jättemycket, säger Zanna.
– Och att umgås i ett gäng och ha kul tillsammans, fyller Stellan i.
Bara att besöka gamla platser och umgås är en viktig del av spökjaken för U.A.E.
Stellan Knutsson, Emil Werner, Linda Oscarsson, Matti Hietasaari, Emmelie Lange och Zanna Knutsson från U.A.E.
Så till den viktigaste frågan. Är det mer spöken framme nu, i det mörka skiftet mellan oktober och november, eller är de lika vanliga en kväll i juni?
– Våra sinnen förändras när vi är i mörker, det är det som det handlar om. Spöken finns både dag- och nattetid, men när mörkret kommer så lyssnar och ser vi på ett annat sätt, säger Linda Oscarsson.
– Och man är räddare, skjuter Matti in. Det brukar trigga det för mig.
– När allhelgona närmar sig, då vi sörjer våra döda, så påverkar det i alla fall mig, säger Zanna.
När det är dags att packa ihop har det blivit några utslag på sensorerna. En svag röst har sagt något ohörbart i radiobruset och steg har hörts på övervåningen. "Ohyra förmodligen", säger jag förnuftigt. Och en vanlig radioutsändning, nog.
Innan vi åker varnas jag för att jag kanske kommer att känna mig medtagen dagen efter.
– Men då kommer du att förklara det med att du har blivit sjuk, eller hur?
Mycket riktigt vaknar jag dagen därpå betydligt hängigare än på länge. Kan det vara en förkylning?
Nja. Troligare är att det beror på att jag tillbringade föregående kväll i ett spökhus – och därför kom i säng några timmar senare än vanligt.
Hoppas jag.
Någon el finns inte i det gamla huset, så ficklampor och levande ljus får leda vägen.
Rester av liv finns i det gamla huset. Frågan är i vilken form.
Stellan stötte på blodsugande varelser nere i källaren. Där fanns en massa övervintrande mygg.
På den gamla tramporgeln står en maskin som skapar ett statiskt fält och visar med ljud och ljus om någt stör antennens energifält.
Adam och Eva fördrivna ur paradiset. Stellan på väg genom dörren.
Vadstena stadsmuseum har haft planer på att ställa det gamla prästtorpet i ordning. Men i nuläget är det länge sedan någon levade bodde där.
Linda, Emil, dockan Gunnel och Zanna har kontakt med andevärlden.
Stellan Knutsson, Zanna Knutsson, Emmelie Lange, Matti Hietasaari, Linda Oscarsson och Emil Werner jagar spöken. Bland annat här, i en gammal prästbostad byggd i skiftet mellan 1700–1800-talet utanför Vadstena.