Morgnarna är värst. Ångesten finns alltid där, ibland stark, andra dagar lite svagare.
– Det är oftast på morgonen när jag vaknar som ångesten och självmordstankarna kommer, säger Elisabet Haglund, som lider av Asperger syndrom och emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare benämnd som borderline).
Elisabet har självmordstankar flera gånger i veckan. För att stilla ångesten får hon daglig hjälp genom kommunens boendestöd.
– De kommer varje morgon och pratar mig ur ångesten och självmordstankarna, och ser till att jag gör mina morgonrutiner så som att klä på mig, sminka mig och äta frukost. De hjälper mig helt enkelt att starta dagen.
2001 var Elisabet nära att ta sitt liv. Det var inte första gången. Hon mådde fruktansvärt dåligt och depressionen gjorde att hon för stunden inte såg någon annan utväg än att sluta leva.
– Men jag insåg hur absurt det var att jag skulle ta livet av mig för att jag mådde dåligt. Innerst inne tyckte jag att mitt liv var värt något och att jag var värd att leva även om jag kände mig värdelös. Självmordstankar pendlar hela tiden fram och tillbaka. Ena stunden ser jag ingen annan utväg medan jag i nästa stund vill leva.
I en anteckningsbok skriver Elisabet upp händelser som har gjort henne glad. Varje morgon, när ångesten är stark, läser hon igenom minnesanteckningarna för att komma ur den negativa tankebanan.
– Att lägga om sina tankar och att tänka mottankar hjälper mig, inte alltid, men många gånger. Teamet från boendestödet hjälper mig med det.
För Elisabet har det blivit allt viktigare att vara öppen med depressionen. Att berätta om självmordstankarna, de psykiska besvären och att sluta skämmas gör henne starkare. Nu vill hon jobba för att fler i hennes situation vågar göra det samma.
– Jag vill minska självmorden. Jag vet hur fruktansvärt dåligt man mår. Man skäms över sina tankar och vill inte tynga ner sin omgivning, säger Elisabet som sedan början av 2016 arbetar som volontär i organisationen Suicidezero, vars syfte är att radikalt minska självmorden.
– Det är viktigt att som deprimerad inse att omgivningen bara ser det yttre. Det inre måendet är man ensam om. Därför är det jätteviktigt att prata med sina nära.
I egenskap som volontär för Suicidezero anordnade Elisabet och Vadstena församling förra helgen en ljusmanifestation för att uppmärksamma problematiken kring att människor tar sitt liv.
– Kommunen har ingen handlingsplan för hur man ska minska antalet självmord. Det borde alla kommuner ha. Det är fem gånger så många som tar sitt liv än som dör i trafiken varje år.
När Elisabet var nära att ta sitt liv 2001 kontaktade hon det mobila omvårdnadsteamet i Motala, som hjälper personer vid akuta psykiska besvär. Hon berättade hur dåligt hon mådde och att hon hade extremt starka självmordstankar. Teamet lyckades stilla Elisabets ångest och ville kort därefter lägga på luren för att koppla in nästa samtal.
– De sa: 'nu har vi pratat i 20 minuter och nu måste vi hjälpa andra som ringer'. Det var då jag kände att ingen ska behöva sitta ensam och må så här dåligt.
Elisabet upplever att hjälp bara finns vid den akuta stunden då man inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv. Hon önskar att människor som mår psykiskt dåligt ska erbjudas hjälp innan det är på gränsen till att gå för långt.
– Och det är därför jag anser att det är så viktigt att fler vågar prata, både på politiskt plan och de personer som lider av depression. Det behövs en dialog om självmord i samhället.