Hon tar emot i sitt sommarhus i Skedet, en plats hon fann för bara några år sedan och där hon och familjen tillbringar så mycket ledig tid som möjligt. Annika berättar om hur hon förälskat sig i platsen, en liten ort som lockar till sig både entreprenörer och utländska medborgare. Det är också här, i sin trädgård, hon valt att öppna en tillfällig butik.
Landskapet bakom huset har exploderat av sommargrönska och keramiken som står framme på några träbord passar in i miljön med sina ljusa, cremefärgade och gröna toner.
Annika börjar berätta om tiden runt studenten, när hon gick ekonomisk linje på Platengymnasiet i sin dåvarande hemstad Motala.
– Jag var trött på skolan, var ganska blyg och tänkte vad kan man göra åt det? Flytta till New York, jag måste bli lite social.
Sagt och gjort. Det blev 1.5 år som barnflicka i USA.
– Det tvingade mig till självständighet och gav självförtroende.
När Annika kom hem igen sommarjobbade hon i lasarettsköket men kände snart att världen väntade - igen.
– Jag ville ha lite rock´ n roll i livet, säger hon och skrattar.
Jag kommer på mig själv med att förundras över hennes sätt att ha blommat ut. Trots att vi mer känner igen varandra än känner varandra från skoltiden, drygt 30 år sedan, är det en väldigt färgstark och utåtriktad kvinna som blickar bakåt.
Annika berättar att hon fortsatte sin utvecklingsresa genom att resa till London och plugga engelska. Samtidigt bodde hon i ett övergivet ockuperat hus. Hon skrattar igen och säger att det inte var ovanligt på 80-talet.
Men efter cirka ett halvår var hon tillbaka i Motala och började fundera över framtiden.
Hon insåg att hon uppskattade all konstnärlig aktivitet och nu hade hon också lärt känna människor som levde på sin konstform, något hon själv aldrig tänkt kunde vara möjligt. Annika började studera konstvetenskap i Lund, men hamnade så småningom i Uppsala där hon även gick vidare med filmvetenskap. Hon hade funderingar på att försöka få jobb på ett auktionshus eftersom hon inte ansåg sig tillräckligt bra för att själv bli konstnär. Samtidigt insåg Annika att hon var en "hands on person", som ville skapa med händerna. Frågan var bara vad? Silversmide, keramik eller glasblåsning?
– Jag kom in på en kvällskurs i keramik, det var vad som var ledigt då, medger hon lättsamt.
Det gav mersmak och Annika sökte och kom in på Nyckelvikskolan på Lidingö, en hantverksskola.
"Fasen vad gött, det här vill jag ju", minns hon att hon tänkte.
Men att plugga vidare på Konstfack, som tar in fem elever per år, var något som Annika insåg inte skulle hända. Samtidigt hade hon en väldigt driftig studiekamrat, Elenor Störby, som efter mycket tjat, som Annika säger, lyckades fixa en liten verkstad i gamla porslinsfabriken i Gustavsberg. Där sägs Sveriges bästa keramiker hålla till.
Hon låter fortfarande förvånad över att det gick vägen, trots att det är länge sedan nu.
– Där satt vi, superamatörerna och tänkte att vi skiter i Konstfack, vi får klara oss själva.
Men när tjejerna insåg att de hade landets bästa "lärare" omkring sig kunde de bara gå runt och be om råd.
Parallellt med sitt skapande har Annika i 25 års tid jobbat med autistiska barn. Det gör hon fortfarande på halvtid. Hon säger att hon aldrig haft som mål att jobba fulltid med sin keramik. Att hamna i en process där hon måste massproducera vill hon inte.
– Jag vill inte göra 50 likadana skålar, det är tråkigt.
För fem år sedan hade hon sin första utställning på Drottningholms slottsteater tillsammans med kostymtecknaren Anna Bergman Jurell. Tack vare att Annika sålt sin keramik i souvenirbutiken och väninnan samarbetat med teatern, fick de tillgång till hela foajén.
Annika berättar att det var en overklig känsla, att få nyttja en så stor arena, med högt i tak. För att minska ner ytan användes kulisser och konsten placerades på ett 20 meter långt bord.
Sedan dess har det blivit några fler utställningar. Men Annika nämner också kampen att få visa upp sin keramik på etablerade platser där "99 procent" av konstnärerna gått på Konstfack.
År efter år fick hon nej när hon skickade in sina ansökningar. Men så för två år sedan välkomnades hon av Konsthantverkarna, ett kooperativ som säljer objekt från Sveriges bästa konsthantverkare.
– Det tog mig 20 år extra att komma dit. På något sätt är det ett godkännande och bra för egot, säger Annika Wallström.