– Det var ingen lätt uppgift ska du veta, säger Britta Lindgren, 103 år och fortfarande aktiv inom PRO, teater och musik.
Hon minns den dagen hon fyllde 100 år. För att släkten skulle få plats och fira hundraårsjubileet var de tvungna att hyra en festlokal i Vadstena. Över 300 gäster kom till festen, men många fler var inbjudna.
– Det var en rolig dag. Jag hade önskat mig att träffa varenda en av släkten, men alla kunde inte komma då. Kanske till min 104-årsdag, säger Britta och ler så det lyser om hela ansiktet.
Fattig och eländig
Britta Lindgren föddes den 19 maj 1913 i Hagebyhöga och växte upp i ett litet hus tillsammans med sina föräldrar och sex syskon. Pappa var lantarbetare och mamma var hemma och tog hand om barnen. Britta beskriver uppväxten som fattig och eländig.
I sju år gick hon på folkskolan och den dagen hon gick färdigt utbildningen började hon arbeta hos de välbärgade bönderna.
– De hade det mycket bättre än oss och det var dem vi jobbade för. Från morgon till kväll plöjde jag på jordbruksmarken och jag fick ingenting betalt. Istället fick jag mat som jag tog med hem till min mamma.
Britta suckar. Visst hade hon en tuff uppväxt. Hennes hårt arbetande föräldrar älskade hon över allt annat i världen.
Hon minns en incident som bringar både glädje och sorg. Brittas föräldrar hade inga påkostade vanor men hennes pappa däremot snusade en del. Britta, som var näst äldst av sina sex syskon, hade i uppdrag att köpa snus åt fadern.
– Jag fick 25 öre för att köpa det, men vad pappa inte visste var att en dosa snus egentligen kostade 20 öre. Jag sade ingenting till honom, istället behöll jag de fem ören som blev över och köpte karameller åt mig. Hemma gömde jag dem under trappan så att mina syskon inte skulle hitta dem. Men min pappa upptäckte det till slut och jag fick en örfil. Det jag gjorde var fel, men vad skulle jag ha gjort istället? Jag var så sugen på karameller, säger Britta och ler.
Åtta barn
Britta har lätt för att skratta och hon ler ofta. Under de enkla levnadsförhållanden hon växte upp i gjorde hennes föräldrar sitt allra bästa så att barnen skulle ha det så bra som möjligt. En egenskap som Britta har ärvt från dem.
Vid 20-års ålder gifte hon sig med Sven, en lantarbetare från samma by, och tillsammans fick de åtta barn, fyra pojkar och fyra flickor.
– Vi bodde trångt i en liten tvåa men det var en lycklig tid när barnen var små. När de så småningom började skolan bestämde jag mig för att jobba på Birgittas sjukhus i Vadstena. Jag jobbade där i 25 år som vårdare.
Att Britta själv hann uppfostra åtta barn samtidigt som hon jobbade heltid och tog hand om hushållet var möjligt tack vare de äldsta barnen som hjälpte till hemma.
Aktiv inom PRO
Britta nämner att barnen är det bästa som har hänt henne. Två av dem finns inte kvar i livet. Hennes äldsta son gick bort i hjärtstopp och en dotter gick bort i cancer.
Halva Brittas ansikte är dolt under ena handen och hennes profil får en röd ton från gardinerna på fönstret. Ögonen blänker av sorg.
– Det är ju inte meningen att jag ska överleva mina barn.
När hennes make Sven kommer på tal växer återigen ett leende. Hon berättar att Sven var en snäll och kärleksfull man utan den minsta avundsjuka.
– Men han hatade att dansa. Jag fick gå själv till dansen och jag dansade med så många karlar. Sven litade på mig.
Britta, som brinner för pensionärsfrågor och är aktiv inom PRO, har lätt för att prata. På frågan om hon har en rolig anekdot hon kan dela med sig svarar hon:
– O ja! Men de är inte rumsrena, säger hon och brister ut i skratt.