Örtagården ligger intill Klosterkyrkan, nära Klosterhotellets restaurang, i det som var munkarnas trädgård under klostertiden. Den sköts av Örtagårdens vänner där bland annat Helena Borgenback är engagerad.
Hon erkänner villigt att hon inte kan så mycket om växter, men hon är nyfiken och vill gärna lära sig mer. Efter att ha varit passiv medlem blev hon nyligen värvad till styrelsen.
– Jag vill gärna lära mig mer om hur man använde växter och örter förr. Det är alltid spännande med ny och fördjupad kunskap.
Helena berättar att hon också har ett historiskt intresse och är fascinerad av den heliga Birgittas liv.
– I sina uppenbarelser beskrev hon att det i klosterträdgården skulle finnas aplagård, krydd- eller örtagård och gräsgård. Det vill vi i föreningen levandegöra. Det är ett fint och viktigt arv.
Några ur styrelsen möts i den 40-årsjubilerande örtagården denna förmiddag för att rensa ogräs och sätta upp sommarens utställning. Örtagårdsmästare Lennart Wallstedt berättar att det kommit upp nya skyltar med QR-koder i växtkvarteren. Där kan man bland annat läsa om hur växterna använts. Som att dårörten använts som mentalt lugnande medel, men kan orsaka minnesförlust och till och med vara dödlig vid högre doser. Eller att hjärtstilla använts mot hjärtklappning.
Helenas man Rickard har också kommit med i styrelsen. Han är pilgrimspräst och föreståndare för Pilgrimscentrum som finns i samma område som örtagården.
– Det är en tanke att vi ska kunna samarbeta mer, berättar han. Vi kan ta med våra grupper hit. Mycket av historien är ju gemensam.
I utställningen finns flera klipp från Östgöta Correspondenten och det som då hette Vadstena Tidning.
I artikeln från invigningen är rubriken ”Örtagården seger över byråkratin” som citeras ur invigningstalet hållet av Lennart Djärf. Initiativtagaren till örtagården hette Rolf Erixon. I en artikel från 1986 berättas att han ringde till SMHI för att beställa bra väder till örtagårdsdagen. Den gången lyckades det. När vi möts strilar däremot regnet
– Det är bra för växterna! hörs från flera håll och ingen verkar särskilt besviken.
Medlemmarna har blivit äldre och färre, men engagemanget för att vårda platsen finns kvar.
– Föreningens arbete kommer så många människor till glädje, säger Helena. Både boende och besökare och det är roligt att kunna vara med och bidra till det.