– För några år sedan ville vi ändra vårt leverne innan vi blev för gamla, säger Kristina som tar emot i bostaden på Parkgatan i Vadstena. Nyligen fyllde hon 70 och tillsammans med maken har hon sedan i mars i år hunnit bo in sig.
Paret som levde många år i Fellingsbro, i Lindesbergs kommun, berättar om hur bruksorten allt eftersom urholkades. Apoteket försvann, tandläkaren försvann och vårdcentralen fick ändrade öppettider.
Numera stannar heller inga tåg.
– Bara godståg åker förbi, säger Christer.
För tre år sedan åkte paret på en kusinträff i Vadstena.
– Då sade vår ena dotter: "här ska ni bo", säger Kristina.
Hur upplevde ni första besöket?
– Det var jättehärlig stämning i stan, det var något visst och så mycket kul att göra, fortsätter hon.
Även Christer blev förtjust.
– Jag tycker inte om stora städer, här finns närhet till så mycket.
Då Kristina redan hade släkt i Vadstena fick paret möjlighet att hyra en bostad förra sommaren. Att gå ner och bada i Vättern blev en återkommande aktivitet. Efter sommaren bestämde de sig för att flytta hit permanent.
– Här finns bibliotek, vatten, kultur och affärer. Du kan få en tavla inramad och en möbel renoverad. I Örebro är det "mission impossible", säger hon.
Christer förklarar att det är mer omständligt i en stor stad att ta sig till olika platser. Antingen pågår vägarbete, eller så är det svårt att hitta parkering.
Att kulturen ligger dem nära hjärtat är kanske inte så konstigt. Kristina arbetade i en bokhandel i 25 år. Därefter som biblioteksassistent.
Christer var SAAB i Arboga trogen i 44 år, men parallellt med sitt arbete där drev han och Kristina även flera biografer, i Fellingsbro, Frön och i Nora, där Christers föräldrar tidigare ansvarat för driften.
Kristina medger att det under en period blev mycket arbete då hon också ansvarade för ett postkontor och en konstnärsbutik.
Att flytta från huset, där de två döttrarna växt upp, kändes till en början jobbigt, medger hon. Samtidigt gick det ganska fort över. Men flytta till en ny stad kräver mental förberedelse.
– Jag hade någon slags Vadstenalösenord på jobbet, förklarar hon om hur hon i tanken närmade sig sin nya hemort.
– Och det är lättare att lämna när man ser samhället utarmas, säger Christer.
Parets uppmaning till andra som funderar i samma spår är:
– Våga prova! Det finns en väg tillbaka.