Är att bli pensionär detsamma som att ta det lugnt och inte göra något på sin fritid? För en del kanske det är så, men inte för Margaretha Wärnberg i Vadstena. För henne var pensionärslivet en chans att göra något nytt.
– Vad ska jag hitta på nu tänkte jag när jag gick i pension? Ska jag gå någon kurs för att lära mig spanska eller något annat språk?
Det blev ingen språkkurs för Margaretha. När hon kollade runt på Facebook för att hitta en intressant aktivitet i sitt liv såg hon en annons som Vadstena jakt- och viltvårdsklubb lagt ut.
– Det stod "Vi har några få platser kvar till vår jägarexamenutbildning". Så jag tänkte att detta kan vara kul.
Och du började med utbildningen?
– Ja, det var teoriutbildning vid nio tillfällen i en källarlokal här i Vadstena. De andra deltagarna var mellan 24-50 år så kommer jag, en liten gråhårig 67-årig tant.
Nu är det allmänt känt att Margaretha tagit jägarexamen, men när hon gick utbildningen nämnde hon inte det för någon. Till sina vänner sa hon att hon var ute och promenerade på tisdagar.
– Det var nog ingen som trodde att jag skulle gå den utbildningen, så därför ville jag överraska mina nära och kära.
Blev de förvånade?
– Ja, det blev de. Det är flera i familjen som har tänkt att ta jägarexamen och nu så blev jag den första som gjorde det, jag som är en liten tant.
Margaretha, som gillar att vara ute i naturen, hade lätt att lära sig om fåglar och hundraser. Däremot var hon helt okunnig i jakt och vapen.
– Jag såg inte skillnad på en hagelpatron och en kula. Det var även svårt att lära sig lagar och förordningar som gäller för jakt och vapen.
Eftersom hon gillar att lära sig nya saker läste hon gärna läxorna. När det var dags för teoriprovet fick hon godkänt, vilket är ett måste för att få gå vidare till de olika skjutproven.
– Jag övade på att skjuta i över två månader innan, och jag klarade proven. Jag tycker att det är väldigt kul att skjuta.
Älgbanan är ett av de svåraste skjutproven och Margaretha trodde inte att hon skulle fixa det. Så hon lovade gubbarna vid skjutbanan att stapla all ved som fanns där om hon klarade det direkt.
Hur gick det?
– Jag klarade det, så när de andra fikade staplade jag ved. Jag fick även åka dit dagen därpå och fortsätta stapla, skrattar Margaretha.
För att få följa med ett jaktlag eller delta i utbildningsjakt måste man ta Jägarnas riksförbunds bronsmärke på älgbanan varje år.
– Jag är en tävlingsmänniska så jag har även tagit silver och guld.
Har du tävlingsskjutit också?
– Föreningen JAQT, Jagande Aktiva Kvinnor i Tiden, bjuder in oss i Östergötland för en tävling varje år, det är jättekul.
Har det gått bra för dig där?
– I år kom jag "bara" delad två, men förra året vann jag, säger en stolt Margaretha.
Hon har ännu inte fällt något djur, men det är något hon ser fram emot att göra. Hon har suttit i jakttorn och var nära att skjuta en gång, men avstod eftersom hon vill vara helt säker innan hon avlossar ett skott.
– Jag kommer vänta tills djuret står på ett visst avstånd och att det står stilla med bredsidan mot mig, jag skulle aldrig skjuta mot ett djur som rör sig.
Att bli äldre och pensionär tycker Margaretha är ett gyllene tillfälle att lära sig nya saker och hon hoppas kunna bli en inspiration för andra.
– Det är aldrig för sent att hitta på något nytt att göra. Nu älskar jag att jaga och komma ut i naturen, dessutom har jag har fått flera nya kontakter.