Det ska vara engelska tåg. Det är Lars Golbes absoluta favoriter.
– Engelsmännens lok var makalösa. De var först och hade en otrolig produktion, säger Lars medan han bläddrar i en bok med svartvita bilder på gamla tåg.
Vi står i hans kök. Framför oss på bordet står två av de modeller som Lars har tillverkat; ett lok och en tågvagn. Trots att det har tagit honom ungefär två år att bygga dem, är de ännu inte helt klara.
Intresset för modellok började redan som liten grabb. När Lars var tolv år gammal byggde han sitt första lok. Men för honom har det aldrig handlat om att bara följa modellbeskrivningen. Istället lägger han extra fokus på att få till detaljerna.
– Det är inte bara att sätta ihop, det måste se snyggt ut också. Jag är mycket för detaljer, säger lokbyggaren och håller upp vagnen framför oss.
– Det här räcket har jag etsat själv, och panelen har jag målat för hand så att det ska se ut som trä. Jag har även installerat belysning i vagnen, det fanns inte från början. Jag brukar kolla på hur andra har gjort och sen försöker jag göra bättre.
När tågen är klara lägger Lars ut dem på auktion på nätet. 5 000 kronor för ett lok är inget ovanligt.
– Det finns ett enormt intresse. Det är främst tyskar som köper, men också engelsmän, italienare, österrikare och fransmän. Svenskarna betalar ofta lite för dåligt, säger Lars.
Olyckan satte käppar i hjulet
Men det är inte bara modelltåg som varit hans sysselsättning genom åren. Lars har varit lite av en mångsysslare.
Han är utbildad urmakare, men tröttnade snabbt eftersom han bara fick ägna dagarna åt att byta batterier. Under 1970-talet jobbade han som fotograf inom reklambranschen och hade även en stor ateljé i Stockholm. Han älskade att köra motorcykel och deltog i det berömda loppet Isle of men TT race, och hade målet inne på att bli proffs. Men ödet ville annorlunda. I 190 kilometer i timmen kraschade Lars som flög ut på en äng, medan hojen for rakt in i en stenmur och totalförstördes.
– Jag hade en jäkla tur. Det hade kunnat gått riktigt illa.
Ena knäet krossades och Lars fick ägna ett halvår på Karolinska sjukhuset. För att stilla sin rastlöshet började han att tillverka pipor från sjukhussängen.
– Jag hade lite material som låg och väntade i Småland, så jag såg till att det skickades upp till mig, berättar han och visar en klump bevarad briarrot – perfekt för piptillverkning.
Sedan ungdomen har han även meckat och renoverat gamla mopeder och bilar. I början av 2000-talet gav han dessutom ut tre böcker om just veteranmopeder.
Ingen brist på sysselsättning
Men det är modelltillverkningen som han älskar allra mest, hobbyn som följt honom sedan barnsben. Han äger själv ingen tågbana, men det gör inget. Det är själva byggandet som han tycker är roligast.
– Jag köper in gamla kameror för 20 kronor styck, och sedan plockar jag isär dem och använder delarna till att bygga och renovera med.
Du ägnar ju mycket tid åt att konstruera modellerna. Saknar du dem inte när du väl har sålt dem?
– Nej, det gör jag inte. Det är byggandet och problemlösningen som är rolig, att få sitta och klura och fundera hur jag ska komma till bästa lösning.
I ena hörnet av lägenheten har han sin verkstad; ett skrivbord, arbetslampa och en bokhylla full med skruvar och muttrar. Det är ordning och reda. Här sitter han i timmar och pysslar med sin tidskrävande hobby.
– Ja, brist på sysselsättning har jag inte. Mina barn brukar ibland ringa och fråga om jag har tid att träffa dem, skrattar den 74-årige mångsysslaren.