För en tid sedan insåg Staffan Linde att han inte kan ha sin restaurang, ute på Vadstenaslätten, igång fem dagar i veckan - just nu. Han brottades med tankarna på hur han skulle göra, för att kunna fortsätta hålla delvis öppet och samtidigt behålla sin personal. Beslutet togs att fram till midsommar bara ha restaurangdelen igång fredag till söndag. Eftersom det råder pandemi har han också gått från buffé till fyrarättersmeny.
– Det har blivit jättelyckat, säger han.
Att driva restaurang är tufft för många men Staffan vill fortsätta kunna driva sin Ladugård 206, även när det inte är säsong.
– Jag gillar att vara här och jag trivs i Vadstena, säger han.
I samband med lågsäsongen har Staffan Linde jobbat med att utveckla en ny idé. Han har byggt ett osthotell, ett inglasat rum inne i restaurangen. Främsta skälet, förklarar han, är för att han med tiden fått platsbrist i kylarna, då han även driver ostbutik. Samtidigt kan han även se en poäng i att besökarna får något att titta på, eftersom anläggningen av många betraktas som ett utflyktsmål.
Syftet med osthotellet är också att kunder ska kunna köpa in sig på en större ost som de kan komma och hämta bitar av då och då.
– Det här är inget man behöver i livet, men det är lite roligt, säger Staffan.
Han hoppas också på att kunna lagra upp ostarna och på så vis styra processen själv.
Inför säsongen räknar Staffan med mycket gäster. Samtidigt finns en liten oro över hur han och personalen ska kunna hantera flödet, parallellt med alla riktlinjer från Folkhälsomyndigheten. Nu får bara max 45 personer, totalt, vistas i lokalerna och på terrassen. För att kunna reglera mottagandet kommer Staffan i år att komplettera restaurangen med en serveringsvagn utomhus där det går att få några få och lättare lunchalternativ.
– Står man längst bak i kön och är vrålhungrig ska man kunna beställa en caesarsallad och sätta sig på en filt i gräset, säger han.
Staffan Linde hoppas att sommaren medför lättnader, inte minst att fler än fyra personer ska kunna sitta vid samma bord. Året som gått har inneburit olika anpassningar, som för alla andra i branschen, för att kunna överleva.
– Jag vill ha en slags grundtrygghet, att kunna planera långsiktigt. Men det är bara att hänga i, det löser sig.