Trots den rådande situationen har varma Ninna Grefbäck nära till skratt.
Året med corona
Himlen är gråmulen i Vadstena, där 67-åriga Ninna Grefbäck promenerar längs med vattnet. Hon berättar om de känslor och händelser som för henne genomsyrat det gångna pandemiåret.
En blandning av hopp och förtvivlan, bristande motivation till det konstnärliga skapandet som alltid legat henne varmt om hjärtat, en skada och färre sociala kontakter.
– Skillnaden är enorm. Jag har varit låg, men sedan inser jag ibland att jag har haft jättemycket tur. Men det är lätt att tappa glädjen och gnistan när så mycket bara stängs av.
Något Ninna framför allt saknar är att få krama sina nära och kära.
– Jag är en ganska fysisk person, jag tycker om att ta i människor och krama mina vänner, barn och barnbarn. Det är ju helt avstängt. Det är jättekonstigt. Då är det inte så lätt att hålla humöret uppe hela tiden.
I oktober i fjol gick Ninna i pension efter ett yrkesliv inom svenska kyrkan, så hennes yrke hann aldrig påverkas av covid-19. Däremot har hon fått följa pandemiårets konsekvenser från, som hon själv beskriver det, avbytarbänken.
– Min egen tro har inte påverkats för den är en grund i mitt liv, men det är ändå jobbigt på många sätt. Ibland har jag inte fått komma in i kyrkan, efter att gränsen på 50 personer infördes. Det känns jättekonstigt, men samtidigt har Vadstena varit bra på att lägga ut gudstjänster på nätet så man kan följa dem hemifrån.
Nu med gränsen på åtta personer är det bara digitala gudstjänster som gäller, berättar hon.
Ninna Grefbäck är pensionär sedan oktober 2019. Innan dess arbetade hon inom svenska kyrkan.
Covid-19 har också påverkat Ninnas intressen och relationer.
– Två av mina barn bor i Värmland och en i Närke. Det är för långt att åka dit för att umgås utomhus just nu. Men jag har en son med familj som bor i Linköping så de träffar jag i alla fall lite grann.
I februari förlorade Ninna också sin pappa, strax innan covid-19 bröt ut. En begravning hann därför hållas, vilket hon idag är tacksam för. Men kvar finns en numera ensam mamma på 91 år.
– Hon tycker det här är så himla tungt och ledsamt. Nyligen sa hon ”Ninna, jag vet att jag egentligen har det väldigt bra, men jag tycker inte om det här” och jag kan bara hålla med henne, säger Ninna och fortsätter:
– Egentligen har vi det väldigt bra. Jag bor i Vadstena där jag kan ta en promenad utanför dörren, det är vackert och jag möter folk jag känner även om vi går på varsin sida om gatan. Egentligen borde man inte klaga.
Den vackra miljön i Vadstena är något som Ninna Grefbäck är mycket tacksam för.
Men runt påsk ramlade Ninna under en promenad varpå hennes axel hoppade ur led. Än idag har hon kvarstående problem.
– Jag har tränat och kämpat för att få tillbaka rörligheten och är fortfarande inte bra, och nu kan jag inte simma och träna på grund av pandemin. Det är så mycket jag inte kan göra.
Inspirationen till det konstnärliga skapandet har också trutit, trots att Ninna alltid skapat på olika sätt. Att bli pensionär var något hon tyckte var jobbigt, men samtidigt tänkte hon att konsten skulle få möjlighet att ta plats i hennes vardag ordentligt.
– Jag skulle ha tid att måla på riktigt, förklarar hon.
Men så blev det inte. I samband med sin pension fick Ninna en av fjorton platser i en ateljé i Vadstena, men den stängde snart på grund av att de flesta konstnärer var över sjuttio. En stor del av inspirationen försvann då.
En sysselsättning under pandemin har blivit att sy fåglar.
– Istället började jag sy fåglar och fria ullbroderier. Det är det jag gör just nu. Jag behöver skapandet för att må bra. Det är det som håller mig över ytan, ler hon.