– Många har beskrivit mig som en tyst person, och det kan nog stämma. Innan kollapsen pratade jag aldrig om hur jag mådde eller om sånt jag hade med mig från barndomen, säger Richard Lindgren och häller upp kaffe i muggarna framför oss.
Vi sitter i familjen Lindgrens vardagsrum i den gråmålade villan i Vadstena. Att Richard har svårt att prata känslor är inget som jag märker av. Snarare tvärtom. Han är öppen och beskriver detaljerat sina tankar och känslor efter utbrändheten.
Dagen när allt blev för mycket
Det är fredagen den 13 juni 2008. Vadstenabon, familjefadern och behandlingsterapeuten Richard Lindgren står i köket och förbereder sin matlåda. Han har precis ringt chefen på HVB-hemmet där han jobbar och meddelat att han kommer lite senare idag. Från radions högtalare spelas Takidas låt "Curly Sue".
Det plingar till i Richards mobiltelefon. Det är ett sms från jobbet: "Det har varit bråk på boendet. Ville bara att du skulle vara förberedd". Det är egentligen inget märkligt över sms:et. Bråk på boendet blir det ibland. Men meningarna etsar sig fast i Richards huvud.
– Jag minns den här dagen så väl, särskilt sms:et och "Curly Sue" i bakgrunden. Det var nåt där som fick allt att bli för mycket.
Samtidigt som han står och tittar på sms:et börjar hjärtat att slå fortare och fortare, varpå tårarna kommer. Richard förstår inte vad som händer och ringer till hustrun Maria. Men kollegorna på BB meddelar att hon är mitt under en förlossning och har svårt att gå ifrån. Han slår snabbt numret till en vän, men inte heller han svarar. Richard faller ihop på köksgolvet, känner hur hjärtat dunkar, hur det är svårt att andas, samtidigt som han gråter hejdlöst. Slutligen får han fram mobilen igen och ringer kompisen Jenny. Han minns själv inte så mycket från samtalet, men vännen har i efterhand berättat att han storgråtit och yrat om allt möjligt. Kompisen ringer chefen på HVB-hemmet och berättar att Richard inte kommer till jobbet ikväll, varpå chefen svarar: "Det har jag väntat på länge".
– Många i min omgivning har så här i efterhand sagt att de såg att jag mådde dåligt. Jag vet själv att jag hade lätt för att bli irriterad på småsaker och att jag aldrig längre följde med familjen på aktiviteter. Jobbet såg jag bara som ett sätt att få in pengar. Och hemma hade jag massor att göra, men jag fick aldrig nåt gjort. Jag drog mig helt enkelt undan från allt, säger Richard.
Var ett tyst barn
Som liten var han mobbad i skolan och att prata känslor inom familjen fanns inte.
– Jag yttrade aldrig hur jag mådde. Den livsstilen följde sedan med mig till vuxen ålder. Jag ansåg att det bara var knäppa personer eller människor med psykiska problem som gick till en terapeut, berättar Richard och tror att många kan känna igen sig i hans situation.
– Jag tror att en anledning till att många har svårt att prata känslor beror just på att man är uppvuxen i ett hem där man inte har berättat om hur man mår. Man har helt enkelt hållit sina känslor för sig själv.
För att inte mista familjen hade Richard slutligen inget annat val än att efter kollapsen gå till en kurator.
– Jag gick till mötet med inställningen att det här inte kommer att hjälpa mig. Men efter ett par gånger fick terapeuten mig att börja prata om sånt som jag aldrig sagt till nån.
Livsviktig hobby
Det var särskilt en av kuratorns metoder som fick Richard att våga öppna sig. Hon föreslog att han skulle börja att fotografera saker och personer i sin omgivning och sedan visa bilderna på kommande möte. Sagt och gjort. Vid nästa träff visade Richard bilderna och utifrån dem kunde han och kuratorn prata om de innersta känslorna – de som Richard förträngt både för sig själv och för andra.
Fotograferingen utvecklades snart till en hobby. Idag ställer Richard ut sina bilder och håller även föredrag om hur fotograferingen har hjälp honom ur utmattningsdepressionen.
– Jag fotar utifrån mina känslor. Bilderna kan betyda en sak för mig och nåt helt annat för betraktaren. Att visa och prata om fotografierna och min resa hjälper mig. Idag är jag mycket mer öppen.
När du hör "Curly Sue", vad tänker du på då?
– Det tog många år innan jag klarade att lyssna på den igen. Men idag ger den mig styrka och jag kan se tillbaka på vad jag har gått igenom. Låten handlar ju faktiskt om att komma vidare.