Det är torsdag den fjärde december. Emma Ahlgren och hennes man är på sina jobb, den åttaåriga dottern i skolan och den treåriga på dagis.
Klockan är omkring elva på förmiddagen när tjuvar tar sig in i deras hus på Svelviksvägen.
Emma berättar att en granne sett en man ringa på, för att sedan titta in genom fönstret i ytterdörren.
– Men grannen misstänkte inget, hon trodde att det var en hantverkare eller någon bekant till oss.
Mannen konstaterar att ingen är hemma, kör iväg med sin bil och parkerar på en grusplan som gränsar till villatomtens baksida. Efter en stund kommer två män gåendes på gatan, fortsätter in i familjens trädgård och runt till husets baksida. Där bryter de upp köksfönstret med en kofot.
Väl inne tar man god tid på sig.
– Det verkar som de kollat noga för att inte få med sig onödiga saker. Till exempel lämnade de en dyr, men trasig systemkamera. De måste ha provat den, tror Emma.
Tjuvarna får med sig elektronik, prylar, smycken och kontanter. Däribland de pengar åttaåringen tjänat på att sälja jultidningar.
– Saker kan man skaffa nya, men det är svårt att bli av med den obehagliga känslan. Vår äldsta flicka har haft svårt att sova efter att det här hände.
Emma är förstås inte heller opåverkad.
– Det är så äckligt att några gått omkring härinne. Man blir ledsen och arg.
Några dagar innan inbrottet såg familjen att det låg en orange chokladlins på trappan.
– Vi funderade inte på det utan lät den ligga kvar, säger Emma.
Det var först när polisens utredare frågade om de lagt märke till något konstigt vid ytterdörren som de förstod.
– Polisen förklarade att tjuvarna lägger ut saker för att se om de som bor i huset plockar bort dem. Ligger saken kvar anar tjuvarna att ingen är hemma.
Den tråkiga historien slutar inte där. Just som man börjat varva ner händer något igen.
– I tisdags hittade jag en trädgårdslampa liggande på kanten av yttertrappan. Den satt stenhårt fast i en kruka och kan absolut inte ha blåst dit, säger Emma som givetvis grubblar på om det är ett nytt inbrottsförsök på gång.
Något annat som oroar henne är den vita skåpbil som många Vadstenabor vid flera tillfällen sett krypköra genom villakvarteren.
Emma och hennes man gör vad de kan för att förhindra fler inbrott.
– Man kollar registreringsnummer på okända bilar som åker förbi på gatan, tittar om något är annorlunda runt huset och har lamporna tända även på dagen.
Och numera har huset larm.
– Vi beställde det innan inbrottet, men det var så lång leveranstid så vi fick det inte förrän efteråt. Lite tryggare känner man sig nu, men jag tror att tjuvarna tar sig in ändå om de vill.