Diskussionerna var heta. Hur skulle man göra med det då ödelagda och slitna huset, som från 1895 och fram till mitten av 1970-talet använts som mentalsjukhus? Ena sidan föreslog att byggnaden skulle planas med marken och att man istället skulle låta bygga radhus på tomten. Den andra sidan ansåg att huset, som byggdes 1872 och till en början användes som sockerbruk, skulle renoveras och inhysa bibliotek och bostäder. Frågan avgjordes i en omröstning i kommunfullmäktige. Socialdemokraterna röstade ja, medan oppositionen var emot – förutom två ledamöter: folkpartisterna Ingemar Lindaräng och Sven-Ingvar Nilsson.
– Våra två mandat avgjorde frågan, och därmed blev det klart att man skulle renovera huset, säger Ingemar Lindaräng, 30 år efter att Asylen invigdes den 22 maj 1987.
– Jag är stolt över att huset står kvar. Det känns bra.
Under måndagseftermiddagen uppmärksammades 30-årsjubileet. På Vadstena bibliotek bjöd kommunen på tårta, och senare under kvällen hölls samtal om minnen från de gångna åren.
– Jag tillbringar min mesta tid här, så för mig känns det viktigt att uppmärksamma årsdagen, säger biblioteksassistent Åsa Andersson, initiativtagare av firandet.
Hon är uppvuxen i Vadstena och minns hur hon som barn tyckte att huset var skrämmande med tanke på dess skick.
– Den här byggnaden är väldigt speciell och har en historia. Det var en turbulent tid innan man bestämde om huset skulle bevaras eller inte.
Historien ser dock ut att på sätt och vis återupprepa sig. Sedan flera år tillbaka förs diskussioner om att bygga höghus i parken intill Asylen. Även här finns starka viljor.
– En del är historiskt intresserade och ser det arv som Vadstena vilar på, medan andra inte förstår att historia är en attraktiv del av Vadstena, säger Vadstenabon, och Ingemars fru, Ingegerd Lindaräng, som är emot bostadsplanerna.
Hur kampen slutar återstår att se.