Han växte upp i en liten etta med kokvrå.
– Mamma jobbade som sekreterare och tog väl hand om mig, säger Torbjörn och berättar vidare att han inte har någon kyrklig bakgrund över huvud taget. Det var i stället genom kyrkans ungdomsverksamhet i Johannelund, Linköping, han drogs in i de cirklarna.
– Jag skulle kunna räkna upp tolv, tretton präster som har kommit från den gemenskapen och kanske lika många diakoner och kyrkomusiker också. Den miljön som var där, var extremt bra.
Vilket ledde fram till att han blev ungdomsledare i Mjölby.
– Det kan man antingen beskriva som att jag halkade in på ett bananskal eller att det var Guds ledning – men jag föredrar det sista.
När Torbjörn var 17 år så flyttade han från Linköping och tog ungdomsledarjobbet i Mjölby.
Tiden i Mjölby styrde honom in på den väg som gjorde att han vågade söka teologiska studier. För att testa om det var hans väg.
– Jag hade definitivt inte bestämt mig för att bli präst när jag började läsa teologi.
Det blev det prästbanan för dig men du hade funderingar på att bli slöjdlärare?
– Slöjdlärare eller något liknande, ja. Men jag frågade någon gång en rekryteringspräst hur man ska veta att man är kallad att bli präst. Då svarade den mycket jordnära rekryteringsprästen: ”kan du inte bli något annat så blir du präst”. Det var så för mig också, dörrarna stängdes efter hand och det här var den naturliga vägen att gå. För jag ville pröva den här vägen istället.
Du blev inte kallad av någon slags ”Inre Röst”?
– Nej, yttre röster snarare. Som jag i efterhand kan se varit viktiga. Men det kopplas alltid till en inre röst in den meningen att det måste finnas en vilja och en längtan att gå den vägen. Om den sedan får bekräftelse av yttre röster, då är man på rätt väg. I kyrkligt språkbruk kallar vi det för den yttre och den inre kallelsen. Det har man alltid talat om i kyrkan. Att man kan ha en inre längtan men för att den ska vara tydlig så behöver man bekräftelse.
Ungdomsledartiden i Mjölby varade i tre år. Sedan en mellanlandning i Vadstena under ett år när han läste teologi på distans. Efter det blev det teologi- samt psykologstudier i Uppsala.
– Jag kombinerade dem och fick en teol. kand. och en fil. kand. Jag läste ganska fort faktiskt, extremt fort. Inget jag rekommenderar. Men det gjorde jag i alla fall.
Under tiden i Uppsala så gifte sig Torbjörn 1976 och prästvigdes 1977. Därpå följde vapenfri tjänst i Stockholm och hans fru fick jobb i Vadstena. Kontraktsprostsadjunkt blev Torbjörn Ahlunds första tjänst i Vadstena. Han blev adjunkt åt Göran Grefbäck, som var prost.
– Vi bodde här. Min fru Cecilia hade jobb inom församlingen som ledare för barn – och ungdomsverksamheten, församlingsassistent, och jag var adjunkt. Under den här tiden så föddes två av mina barn.
1985 installerades Torbjörn, 33 år, av biskop Marin Lönnebo som kyrkoherde i Rogslösa kyrka.
– Samma år som vi flyttade till Rogslösa föddes min son. I februari. Sedan blev min fru sjuk och dog samma år.
En sådan händelse följs naturligtvis av en period av kris och Torbjörn beskriver det som att frågan om han skulle fortsätta som präst ställdes på sin spets.
– Jag ställde frågan att om jag inte kunde få ett trosmässigt och intellektuellt svar på hur Gud kan tillåta något sådant som att min fru skulle dö så tidigt, så tänkte jag inte fortsätta. Varken som präst eller som troende, säger han och fortsätter:
– Jag fick inte den typen av svar som jag hade tänkt utan svaret handlade nog snarare om att Gud egentligen inte gav något svar på varför det kunde ske. Lika lite som Han ger svar på varför ormen krälar i Paradiset. Utan det är så. Det är mänsklighetens villkor. Med både sjukdomar, död, orättvisor och allt sådant. Gud är inte en gud som styr och ställer med oss som marionetter. Utan Gud är en gud som vill hjälpa oss att leva det liv vi har.
Men kyrkoherden gav inte upp, varken sitt ämbete eller sin tro.
– Om jag skulle gett upp inför det svåra jag var i då hade döden även besegrat mig. Så gudsbilden blev ganska starkt förändrad där. Från att ha varit en ganska fyrkantig bild till att bli en mer dynamisk bild där Gud är med i livet. Inte styr livet utan är med i livet. Vi lever inte för Gud utan Gud lever med oss. Den där övertygelsen, om att jag tillåter att döden tar mitt livsmod, mitt livshopp, min livslust – då besegrar döden även mitt liv och mina barns liv. Det tänker jag inte tillåta. Så det blev en typ av svar; att i varje ont som drabbar en människa så finns också en kallelse till att agera eller hantera på ett för livet fruktbart sätt. Det är ett svar som hållit.
Du bestämde dig då för att fortsätta?
– Ja det gjorde jag, men det var en vinglig väg. Men funkade ändå, tack vare mångas stöd. Ett jättefint stöd från församlingsbor, stiftet och inte minst kommunen. Under den tiden var jag väldigt mycket buren av, Gud naturligtvis, men också av kommunen och församlingen. Släkt och vänner och mina barn främst. Det hade aldrig fungerat om jag inte haft det stödet.
– En sak som vuxit starkare och starkare i mitt liv är att Gud inte är en gud bortom molnen som vi måste leta oss fram till. Utan Gud är en gud som är i det mänskliga. Det är det som är hela kristendomens poäng; att Gud blir människa för att vi ska bli människor fullt ut. Han heliggör det mänskliga. Det andliga livet är inte främst att gå i kyrkan utan att leva sitt liv, äkta och sant. Det är att ta hand om sina barn, ta hand om de som behöver en när man möter dem. Det är det djupaste andliga man kan göra. Sedan kan bön och gudstjänst hjälpa oss att bli sådana hela och frimodiga människor men det är inte det som är målet. Målet är att bli människa fullt ut. Precis som Gud blir och som vi firar i jul – Gud blir människa i Jesus. Därför är det viktigt att församlingen har Jesus i centrum och att söndagens mässa är pulsen i församlingens liv. Bara då kan vi vara öppna och inkluderande och inget mänskligt behöver vara främmande för oss.
Han var 33 år när han blev änkling och efter sju år, när Torbjörn fyllde 40 år, träffade han sin nuvarande fru, som också heter Cecilia och som varit och är ett fantastiskt stöd. Då kom även två bonusbarn in i hans liv.
En klassisk sportfråga blir nu en prästfråga – hur känns det inför pensioneringen?
– Jag tycker det ska bli skönt att bli pensionär nu, jag ser fram mot det. Ganska mycket vemod faktiskt men ingen sorg eller rädsla.