– Jag pryade hos en konstnär när jag var 15. Det gjorde att jag ville satsa på kultur, säger vänsterpartisten.
– Att jag drogs åt vänster bygger på en grundläggande ilska över orättvisor.
Dag har fortsatt med kultur, om än med vissa sidospår.
– Jag fick ett sommarvikariat på Birgittas sjukhus 1970, skulle stanna över sommaren och sen studera konst. Men jag trivdes och blev kvar.
Parallellt fortsatte han med konsten.
– På 80-talet gick jag konstlinjen på Lunnevad. Sen kom jag tillbaka till BS, men jobbade mest nätter för att få tid att måla.
Livet som yrkeskonstnär blev ingen dans på pengarosor.
– Det gick att sälja en och annan tavla på den tiden, så det fungerade. Och så hoppade jag in som vikarie på BS och ledde studiecirklar. Sen drev jag galleri och bokförlag, de bidrog ekonomiskt periodvis, vissa saker gick rätt bra.
Under senare år har Dag i omgångar vikarierat som bildlärare på gymnasiet.
– Bild ses tyvärr ofta som ett lekämne, men bildkunskap är viktigt, säger Dag och tar faran med bildmanipulationer i media och reklam som exempel.
2013 började han som timvikarie på Hagabo, ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Numera är han fast anställd på heltid.
– Jag räknar med att jobba tills jag blir 67. Det måste jag om jag ska få en värdig ålderdom och en död i skönhet, säger Dag som menar att han stortrivs.
– Jobbet lär mig mycket om andra sätt att se på saker. Det får mig att reflektera över min människosyn.
Målar gör han fortfarande, men i mindre utsträckning.
– Det har inte blivit så mycket i år, det har varit nog ändå.
Med jobbet på Hagabo alltså. Och politiken.
– Eftersom vi bara har ett mandat så är man tvungen att hålla koll på alla nämnder. Det blir många handlingar att läsa.
Han läser annat också. Bostaden rymmer flera välfyllda bokhyllor.
– Favoriterna är August Strindberg och Jan Myrdal. Och så är jag intresserad av historia.
Att Dag inte lyckats livnära sig på enbart sin konst är inget han verkar sörja.
– Det är ett ensamt yrke, det är lätt att tappa kontakt med verkligheten. Jag målar för att jag har ett behov att uttrycka mig. Karriärplaner har jag inte haft sen jag var tonåring.
Han har deltagit i många utställningar, egna och andras. Men aldrig gett sig in i ”den privata gallerisvängen”.
– Jag har inte velat. Men skulle nåt schysst privatgalleri höra av sig skulle jag kanske nappa. Jag är inte baklängesfin i kanten på det sättet.