Den vita byrån i vardagsrummet pryds av glasänglar, tända ljus och fotografier på en glad tonårstjej.
– Jossan älskade att sminka sig. Det spelade ingen roll hur dåligt hon mådde, hon ville verkligen göra sig fin, säger Anneli Magnusson, mamma till Jossan Nyström.
I oktober 2012 fick familjen beskedet att dottern drabbats av skelettcancer som spridit sig till lungorna.
Jossan, som då var 14 år, hade under några månader haft svåra smärtor i armen. Läkarna trodde till en början att hon hade hållit på för mycket med mobilen och att armen därför var överansträngd. Men efter en tid började den svullna upp och värken blev desto värre. När armen röntgats ytterligare en gång hittades en 14 centimeter stor tumör.
– Jossan blev tvungen att amputera både armen och axeln på höger sida. Därefter gick hon på cellgifter fram till sommaren 2013, berättar Anneli.
Dygnet runt hade dottern extrema fantomsmärtor. Smak- och luktsinnet hade försämrats och balansen var dålig, vilket gjorde att hon fick svårt att gå. Men familjen kämpade, och precis som läkarna hoppades de att Jossan skulle bli frisk.
Men i november samma år upptäcktes nya tumörer i lungorna, och en ny operation var att vänta.
– Vi gjorde vårt bästa. Jossan var mest sängliggande och hade väldigt ont. Nätterna var värst.
Sommaren 2014 kom nästa bakslag. Läkarna hade återigen hittat förändringar i lungorna. Jossan opererades än en gång, nu i Lund, och blev inlagd en vecka på sjukhus.
– Hon hann aldrig återhämta sig mellan operationerna, men hon var så envis och hade bestämt sig för att klara det här, säger Anneli.
Men helvetet fortsatte. Året därpå hittades nya metastaser, och läkarna konstaterade att cancern inte gick att bota.
– Jag minns så väl när läkaren ringde mig. Det var den 10 november 2015. Jag förstod direkt vad han skulle säga. Det var det samtalet som jag bävat för så länge.
De sista månaderna vårdades Jossan hemma i bostaden. Hennes önskan var att få dö i hemmet, och så blev också fallet. Den 12 maj 2016 somnade 17-åriga Jossan Nyström in.
– Även fast att vi visste vad som väntade, så kom hennes död ändå som en chock. Det går inte att förbereda sig. Man vet inte hur man kommer att reagera, berättar Anneli.
I fredags förra veckan var det alltså precis ett år sedan dottern dog – ett datum som Anneli haft ångest för länge.
– Man kan haka upp sig på allt möjligt. I början hade jag jättesvårt för torsdagar eftersom Jossan dog på en torsdag, och de senaste månaderna nu har jag haft ångest för att årsdagen har närmat sig.
Anneli tar en dag i taget, ibland kan hon bara se en timme framåt.
– Jag kan inte och vågar inte planera nånting eftersom allt hänger på hur jag mår. Ena dagen tar det bara tvärstopp och att gå ut och slänga soporna känns som en omöjlighet. Andra dagar är det inga problem.
Vad skulle du vilja råda andra som är i samma situation?
– Att det är okej att känna precis allt. Efter att Jossan dog kan jag få känslor som jag aldrig haft tidigare. Till exempel kan jag vara extremt bitter, särskilt när jag hör andra föräldrar klaga över att deras barn är förkylda. Men jag tror att det är viktigt att tillåta sig att känna så.
Anneli menar även att man måste våga be sin omgivning om hjälp och säga ifrån om något inte känns bra.
– Medan Jossan var sjuk var jag dålig på att be andra om hjälp. Det har jag blivit bättre på nu. Det kan handla om småsaker, som att åka och handla.
Hur ser du på framtiden?
– Jag har svårt att se framåt, men självklart hoppas jag att Alex, Jossans lillebror, ska klara 9:an och senare gymnasiet. Det är drömmen nu.