Februari är en av de månader då flest svenskar ligger nerbäddade med feber och förkylning, och så här vid sportlovstider brukar influensan härja som värst. Varje höst rekommenderar sjukvården att man vaccinerar sig mot det smittsamma viruset. Trots det är det långt ifrån alla som gör det. Men för Vadstenabon Henrik Leek är det numera en självklarhet.
– Jag vågar inte ta risken att bli sjuk igen, säger han när vi träffas hemma i bostaden i centrala Vadstena.
Det är torsdagen den 12 mars 2015. Henrik har ringt jobbet och sjukanmält sig. Det är inte så ofta han gör det; han är sällan sjuk och dessutom går det ju faktiskt att jobba även om man är förkyld. Så brukar han i alla fall resonera.
Men idag mår han inte bra. Han känner sig yr, varm och hostig. Febertermometern visar till en början bara 37,8 grader, men snart stiger den till 40, och till och med över 41 grader.
Efter några dagar när varken febern eller hostan har gett med sig, ringer Henrik till vårdcentralen. Han får träffa en läkare som konstaterar att han har drabbats av influensa.
Dagen därpå är han dock helt feberfri. Nu vänder det nog, tänker Henrik hoppfullt. Och det gör det – men åt fel håll.
Just den här helgen är Henriks son August, som studerar i Lund, hemma och hälsar på.
När sonen kommer hem på natten till lördag möter han sin feberyrande pappa på bottenvåningen.
– Jag har bara ett vagt minne av det här. Jag kommer ihåg att jag var helt förvirrad och att jag inte visste vart jag skulle, berättar Henrik.
August hjälper sin pappa till soffan och bäddar ner honom.
Morgonen därpå när sonen ska väcka fadern går det inte att få kontakt. Henrik har tappat medvetandet och pulsen är låg. August ringer 112, som omedelbart skickar en ambulans.
Henrik förs med ilfart till intensivvårdsavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Där konstaterar man att han har drabbats av dubbelsidig lunginflammation, vatten i lungsäcken och blodförgiftning. Detta som följd av influensan.
– Syreupptagningsförmågan ska vara över 90 – jag hade 64, och infektionsvärdet var 93 – det ska inte ska vara högre än 0,5. Min dotter har berättat att mitt ena öra var alldeles blått. Kroppen hade redan börjat stängas av, säger Henrik och bläddrar i den dagbok som sjukvårdspersonal och närstående antecknade i under vistelsen på intensiven.
Henrik vårdas i nästan två veckor i respirator och gång på gång sövs han för att ge kroppen en chans till återhämtning.
Sakta men säkert blir Henriks tillstånd allt bättre och infektionerna avtar. Men kroppen är helt slut. För Henrik, som alltid varit en fysiskt aktiv person och som ung var en duktig tävlingssimmare, är det nu en utmaning att gå de åtta stegen till toaletten. Att stå upp och duscha är en kamp.
– Jag kommer ihåg att personalen sa att vi skulle träna, vilket gick ut på att jag skulle försöka ställa mig upp. Mer orkade jag inte. Så svag var jag.
Henrik tackar sig själv för att han alltid prioriterat träning och menar att det var det som räddade livet på honom.
– Annars hade jag inte överlevt det här, det tror jag inte.
– Och hade inte sonen varit hemma just den där helgen så hade jag varit väck idag. Usch, den delen är obehaglig att tänka på. Jag tyckte då att jag hade kontroll på läget, men det hade kunnat gå åt helsike.
Det tog drygt ett halvår innan Henrik hade fått tillbaka orken i kroppen. Idag är han mer vältränad än någonsin och om några veckor är det dags för Vasaloppet.
– Målet är att göra en svensk klassiker, helst superklassiker där man gör samtliga lopp på mindre än 20 timmar. Men vi får se.
– Jag vet att jag överlevde tack vare att jag var vältränad och det är det som sporrar mig till att fortsätta motionera. Dessutom känner jag tacksamhet. I början kunde jag inte ens gå upp för en trapp, nu kan jag springa i hur många trappor jag vill, säger Henrik.
Han berättar även att sjukdomen gav honom ett annat perspektiv på livet.
– Jag värderar annorlunda. Vad är viktigt och inte, och hur vill jag leva mitt liv. Jag försöker även ha en bättre balans mellan jobb och fritid.
Är du extra vaksam så här i influensatider?
– Jag är nog mer noggrann, och om jag drabbas av hög feber eller hosta kommer jag att vara mer observant. Idag tycker jag även att det är bättre att vara hemma en extra dag än att gå och jobba och inte vara helt frisk. Den här händelsen kommer alltid att finnas med mig, och så här års blir jag påmind om den.
Rekommenderar du att alla vaccinerar sig mot influensa?
– Ja, jag tycker att alla ska göra det, särskilt om man tillhör riskgrupperna. Varför ta risken? Många vill inte ta sprutan för att de är rädda att bli sjuka av den, men det är bara en dålig ursäkt tycker jag. Hellre en liten febertopp än det som jag utsattes för.