Cecilia Gröning har under sin 30 år på Hovet hållit olika konstnärliga uttryck högt med shower, teatrar och utställningar. Selma Ketuly och Ludwig Rosén visar upp sina masker från tetern om Petter och hans fyra getter. "Andra geten hette Blå. Den var starkare än två", säger Selma som kan sina repliker som ett rinnande vatten. Ludwig är getägaren Petter med kraftigt skägg och keps. Båda älskar att skapa med bild och form.
I det lilla samhället Hov mellan Vadstena och Väderstad ligger föräldrakooperativet Hovet med förskola och fritids. På nedervåningen bygger några barn på två parallella torn med kaplastavar, ett av dem är så pass högt att det behövs en stol för att lägga på de sista bitarna. Vi hälsar på Cecilia Gröning när hon är på plats för att vikariera några dagar på arbetsplatsen hon precis slutat på efter 30 år.
Kompisarna Viking Sundling, Ludwig Rosén och Malte Grindahl-Axell bygger på ett högt torn. Det håller just på att rasa och de håller andan.Det klarade sig och står still. "Vi måste ända upp till taket", säger Malte och de andra håller med.
– På min avslutningsfest kom det över 150 personer. Det var vuxna, barn och vuxna barn som kom med blommor och höll tal. De sjöng en sång för mig som de vet att jag avskyr, "Tänd ett ljus". Men de sjöng "Tänd ett ljus för Cissis barn" och det var fantastiskt.
Cecilia är från Falun och har bott på en mängd olika platser i Sverige. För 15 år sedan landade hon och hennes man Janne i Väderstad, där hon även har sin ateljé sedan många år tillbaka. Hon jobbar som etablerad konstnär när hon inte är på Hovet.
Cecilia Gröning beskriver att det alltid är starka färger i hennes verk. "Jag kan inte göra någonting annat. Jag skulle aldrig kunna måla tråkigt grått. Allt har också en mening och berättar en historia. Här är tulpaner och en valmo, valmo och en tulpan. Även om du är annorlunda så ska du få vara med i gemenskapen. Katterna står för självständighet och någon har också trott sig se en svensk flagga bland bladen".
– Jag har alltid haft en kärlek till färg och måleri. När jag var liten spenderade jag alla håltimmar i bildsalen och när jag kom hem satt jag vid köksbordet och målade med min pappa. Han var inte konstnär men gillade konst.
Hon läste till förskollärare på Uppsala universitet 1976.
– Det var första året man kunde läsa till det på universitetet och för att komma in var jag tvungen att ha 16 veckors praktik på "institution", ett fritids och 16 veckors praktik med spädbarn.
Det sjungs och tjoas på kooperativet Hovet och alla blir uppspelta när de ska bräcka varandra i sång och bus. Cecilia Gröning försöker lugna situationen, men uppspeltheten är total, de vill visa alla sina bästa spex. Tv: Viking Sundling, Selma Ketuly, Ludwig Rosén och Cecilia Gröning.
Hon ser tillbaka på sin praktik med ett skratt.
– Först fick jag vara i en familj som hade fyra barn och den minsta var sex månader. Hon bara skrek hela tiden och jag trodde jag skulle bli tokig, jag kunde inget om spädbarn. Men då bara visste jag; "Det är ju ändå det här jag vill jobba med".
På sin andra praktik inledde hon ett skaparprojekt med barnen på ett fritids.
– Jag hittade någon tävling i en tidning där man skulle rita en flygande matta. Jag engagerade barnen i den och skickade in ett bidrag. Efter ett halvår kom jag tillbaka och hälsade på dem och de berättade då att det kommit en leverans till fritidset, ett stort långt paket med en stor ihoprullad matta. Ingen visste var den kom ifrån. Vi hade vunnit första pris med vår flygande matta. Det var så kul.
På Hovet har Cecilia varit föreståndare, förskolechef och rektor sedan 1994 på 25 procent och övrig tid har hon jobbat i verksamheten. Under dessa trettio åren har hon brunnit för kreativitet och skapande.
– Att göra kreativa saker och att skapa med barnen har alltid varit min grej. Vi har gjort väldigt mycket shower, teatrar, utställningar och byggt olika saker. Jag har vurmat för olika konstnärliga projekt med barnen.
Cecilia instruerar nästa projekt för barnen. Det ska bli en skuggteater. "Det ska bli jättespännande", säger Selma. Tv: Viking Sundling, Selma Ketuly, Ludwig Rosén och Cecilia Gröning.
Cecilia Gröning rättar till några målningar på väggen, hon berättar om ett projekt med sol och måne där barnen fick hjälpas åt att göra de båda konstverken.
Hur hamnade du på Hovet?
– Det är en lång historia, vi flyttade till Vadstena och då hade jag jobbat som förskollärare sedan 1978. Förskolechefen sa; "Vill du ha en utmaning så sök en tjänst på Hovet". Verksamheten var i sin linda och det hade varit ganska turbulent. Jag fick jobbet och började 1993.
Vilka svårigheter har du stött på under åren?
– I mitten av 90-talet fanns det ingen påfyllnad av barn, det blev bara färre och färre. Vi var tvungna att agera. Vi fick tag på kommunens kölista och började ringa runt. Vi fick napp. Det byggde på med barn igen och till slut hade vi kö, det var nästan 40 barn här då. Det har varit berg och dalbana under åren, men nu är vi uppe i drygt 30 barn igen.
Cecilia Grönings ateljé är till bredden fylld med konstverk och inspirationsföremål, men allt är organiserat i olika system.
Katter har betytt mycket för Cecilia genom åren. "Katten har alltid varit speciell för mig. Min snuttefilt hette "Misse" när jag var liten och jag hade låtsasfiguren "Kattström" som bodde i väggen. Jag älskar katter, jag har haft många. De är självständiga och går sin egen värld, jag är nog lite så själv. Även fåglar och fiskar, de gör vad de vill.
Varför bestämde du dig för att sluta?
– Jag fyller snart 70 år nu och känner att det är dags. Det är ganska intensivt men roligt så jag kommer att vikariera lite nu i vår. Jag hade absolut inte tänkt på att sluta innan, det har varit en jättelång process för mig. I höstas gick jag ner till 53 procent och det har varit svårt att trappa ner. Men nu känns det ändå bra för mig.
Hur har livet förändrats sedan du slutade?
– Först kände jag mig förbrukad och det var sorgesamt. Men nu känns det bra. Jag behöver inte ställa någon klocka. Jag har inte hunnit känna efter så mycket, det känns mest som en semester.
I de många lådorna i ateljén ligger Cecilias littografiblad sorterade.
Nu är det några veckor sedan Cecilia avslutade sin 30-åriga tjänst på Hovet och i juni fyller hon 70 år.
Vad ska du fylla dina dagarna med nu?
– Jag hade jag räknat med att vara i min ateljé i Väderstad varje dag nu, men jag kommer tyvärr bli av med den, det blev ett slag under bältet, det skulle blivit min pension. Jag får leta efter något nytt, sedan kommer det bli mycket Italien, det är ett land som jag älskar.
Cecilia Gröning beskriver att hon är strukturerad i sina bilder. "Även om det är ett hopkok av det mesta måste det finnas struktur. Jag gillar kontraster och mycket färg."