Regnet har envist hållit i sig i flera dagar när vi ses. Himlen är suddig av dimma, men träden runt församlingshemmet lyser upp miljön något med sina gulorangea löv.

Inne i byggnaden är det lugnt. Aska församlings två präster, Ilona Degermark och Susanne Juhlin, sköter sina sysslor på kontoret. Marie visar in i ett rum med en soffa där vi slår oss ner utan att tända lamporna i taket. Ljuset från fönstret får räcka en stund.

Marie berättar att hon är uppvuxen i Landsbro i Småland. När hon var liten spelade farmor Ruth en viktig roll i hennes liv.

– Jag brukade följa med henne till syföreningen efter skolan. Jag hade med mitt handarbete och var med och fikade, säger Marie som minns den lilla flickan i nio, tioårsåldern.

– Farmor var en viktig person i mitt liv, fortsätter hon.

Även Maries föräldrar var engagerade i kyrkan på hemorten och hennes pappa var även delaktig i föreningslivet vilket tidigt gjorde avtryck på Marie. Redan i tonåren blev hon medlem i hembygdsföreningen och senare i scouterna. 

Så småningom flyttade hon till Skåne och utbildade sig till vvs-ingenjör i Lund.

– Jag har alltid tyckt om hus och infrastrukturer, säger Marie som efter studierna började jobba på ett konsultföretag i Malmö där hon blev kvar i åtta år.

Men i februari 2017 gick flyttlasset till Aska, nära Hagebyhöga, sedan hon träffat sin blivande man Magnus som är Vadstenabo. Tack vare att företaget i Malmö hade ett lokalkontor i Linköping kunde Marie fortsätta sin tjänst efter att ha gjort en geografisk förflyttning.

Men med många stora livsförändringar på kort tid blev Marie sjukskriven och hon valde att ta tjänstledigt ett år och ägna sig åt något som fick henne att "landa". Efter att ha surfat runt på nätet hittade hon Textillinjen på Vadstena folkhögskola där hon nu tillbringar mycket av sin tid. Men målet är inte att byta yrke.

– Jag ska bli bättre på min hobby.

I samband med att hon flyttade till Aska funderade hon också på hur hon skulle kunna lära känna nya människor på orten. Kyrkan blev en väg och i samband med en grillkväll anordnad av Hagebyhöga stiftelse fick hon frågan om hon ville bli medlem i syföreningen. Cirka ett år senare ville de ha henne som ordförande.

– Jag var dum nog att svara ja, säger Marie och skrattar.

Samtidigt vill hon understryka att det inte är så "mossigt" som många tror. De flesta är betydligt äldre än henne själv, men hon trivs med sällskapet och de ses en kväll i månaden.

–  Det blir mycket kaffe och skitsnack, säger Marie med en skämtsam ton.

Samtidigt medger hon att gemenskapen med de andra kvinnorna, och även resten av församlingsmedlemmarna, varit en tillgång när hon kom som ny till orten.

– Jag har lärt känna nya människor och fått ett kontaktnät.

Vad gäller just syföreningen handlar det däremot inte längre om att handarbeta när de ses. Tiderna har förändrats och enligt Marie uppskattas inte längre hantverk på samma sätt som det gjorde tidigare. Människor vill inte betala för handgjorda textilier längre, förklarar hon, och i takt med det har antalet syföreningsauktioner minskat.

– Men vi är inte den enda syföreningen som inte handarbetar så mycket.

Istället har medlemmarna med tiden fått nya roller. Det handlar inte sällan om att fixa mat eller fika i samband med aktiviteter i anslutning till kyrkan, uppdrag som kräver planering och uppdelning av olika arbetsuppgifter.

Under hösten deltog till exempel Marie och hennes syföreningskamrater i Östgötadagarna. De har även arrangerat en modevisning i församlingshemmet och anordnat en föreläsning om kost för hälsa och välbefinnande.

För Marie är föreningslivet och det ideella arbetet en livsstil. Men hon märker att det är besvärligt att engagera folk, inte bara inom kyrkan utan också inom andra områden.

– Många har så mycket omkring sig i dag och svårt att boka upp sig på tider, säger hon.

Vad gäller Hagebyhöga församlingshem tror hon att verksamheten är viktig för bygden och människorna som bor där.

– Vi har en väldigt aktiv barn- och ungdomsverksamhet med en församlingspedagog och en ungdomsledare som visar stort engagemang. Däremot har vi inte så mycket verksamhet för människor mitt i livet.

Marie säger att hennes mål är att försöka få in fler yngre i församlingens olika verksamheter, men att det är en utmaning.

– Här finns inte bara tanter. Jag vill vara en förebild för att fler ska våga engagera sig.