Caroline som egentligen skulle vilja ta hand om barnen på förskolan i Linköping där hon arbetar, sitter istället hemma på gården utanför Tjällmo.
– Jag är fortfarande sjukskriven 100 procent och klarar inte av mycket i vardagen utan får förlita mig på att nära och kära hjälper mig.
Hon kämpar för att kunna utföra de mest vardagliga sakerna och längtar till att bli helt återställd.
– Jag saknar mest att kunna göra saker med min familj och att rida såklart.
Carolines problem började med en förkylning i mars.
– Vi hade precis varit på skidsemester hela familjen och när vi kom hem blev jag förkyld. Allt med covid-19 hade precis börjat så ingen tänkte något speciellt på det.
Caroline stannade hemma från jobbet men hon blev bara sämre. Den 1 april åkte Caroline till akuten med andningssvårigheter. Väl där konstaterade läkaren att det var covid-19. Hon åkte hem, fortsatt sjukskriven, och fick kämpa varje dag.
– Jag sov mest och orkade bara vara uppe cirka 20 minuter åt gången. Dessutom hade jag lätt feber, hosta och en migränliknande huvudvärk.
I maj började hon jobba igen, trots att hon kände sig trött. Men med semestern runt hörnet stötte hon bort kroppens signaler och jobbade på. När semestern kom satte Caroline igång flera projekt.
– Jag målade om ladugården och började sedan på huset. Då kände jag att jag började få ont i höger höft, men jag tänkte att jag bara hade överansträngt den när jag stod på stegen.
Hon gav upp målandet i slutet av juli när hennes semester snart var slut. Vid det här laget hade hon så ont i höften att hon haltade fram.
– Jag började jobba och gick först med en krycka och sedan två. Smärtan och tröttheten hade då nått en ny nivå.
Hon fortsatte jobba men smärtan blev värre i höften och i augusti blev hon sjukskriven 100 procent. Läkarna gav olika diagnoser och remisserna blev fler och fler.
Senare i oktober förlorade hon känsel och rörelseförmåga i höger ben och tårna på höger fot, men alla tester och prover såg bra ut. Hon skickades hem med rådet att ringa en sjukgymnast. Carolines lista av symptom var redan lång men den skulle bli längre.
– Jag märkte jag att jag tappade saker om jag inte kollade på höger hand samtidigt. Så jag ringde vården och fick komma dit.
Där konstaterades att hon inte klarade de neurologiska testen för höger arm. Hon började också att tappa ord i meningar och hade svårt att fokusera.
– Jag gick med i en grupp på facebook för långtidssjuka i covid-19, och börjar inse att det var flera som har samma problem som jag.
Hon lägger fram detta som en möjlig diagnos, läkaren säger att "ja, så kan det vara men vi vet inte".
– Jag fick i alla fall en ny remiss till neurologen.
Caroline tycker det är svårt att veta vad hon ska säga till alla runt omkring.
– Samtidigt brottas jag med rädslan över vad som händer om armen blir sämre. Då skulle jag inte kunna gå på kryckor längre och istället behöva använda rullstol. Det är inte vårat hus anpassat för.
Utifrån sina erfarenheter tycker hon att det finns brister i covid-vården idag.
– Min upplevelse är att det saknas förståelse och kunskap hos många läkare om vad man kan göra, ingen som jag träffat vet. Det saknas ett team som kan säga att det här provar vi eller den här rehabiliteringen provar vi.
I december blev remissen till neurologen avvisad av läkaren.
-Jag har börjat förstå uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk".