HÄkan Nilsson bor i DrÄsa södergÄrden utanför TjÀllmo dÀr det fasta kopparnÀtet och telefonstolparna nu plockas ner. Han minns att de hade telefon nÀr han var liten. 1950, nÀr han var sju Är, flyttade familjen och dÀr fanns telefon redan indraget i huset.
Annat var det för hans farmor och farfar pÄ 1920-talet. De hade ingen telefon sÄ hans farfar gick till grannarna och lÄnade deras.
â Farmor tröttnade pĂ„ att det tog sĂ„ lĂ„ng tid innan farfar kom hem igen, sĂ„ de skaffade telefon. Men dĂ„ kom grannarna till farmor och farfar för att lĂ„na deras telefon och dricka kaffe. SĂ„ jag tror aldrig farmor var riktigt nöjd Ă€ndĂ„.
Ett annat minne han har Àr hur telefonlinjen blev överbelastad ibland.
â Dagen före Ă€lgjaktspremiĂ€ren kommer jag ihĂ„g att det inte gick att ringa, det var fullt pĂ„ linjen.
NÀr man ringde slog man inte ett telefonnummer som idag. DÄ var det de runda snurrbara nummerskivorna med hÄl som gÀllde. Ville man ringa utanför sitt lokala omrÄde hamnade man hos vÀxeln som kopplade vidare till rÀtt hushÄll.
Och telefonnumren var vÀldigt korta.
â Jag minns fortfarande vĂ„rt telefonnummer HĂ„gra 25, och numret till Gustafssons affĂ€r i TjĂ€llmo var nummer 6.
Ville man ringa ett rikssamtal var det ytterligare procedurer.
â DĂ„ fick man ringa vĂ€xeln och meddela vart man ville ringa, sĂ„ ringde de upp nĂ€r de kopplat samtalet.
HÄkan kÀnner inte att han kommer sakna det gamla kopparnÀtet.
â Jag tycker det fungerar bra som vi har det nu med mobiltelefoner som man kan ta med sig.
