Har ni hittat något hus än? En nästan daglig fråga från släkt, vänner och kollegor. I just det här ögonblicket är svaret faktiskt, nja. Men låt mig backa ett par månader bakåt så återkommer vi till, nja.
Första resan efter beslutet att flytta ner till Teneriffa var i ärlighetens namn tämligen kaosartad. Vi bestämde oss för att hitta några mäklare och åka omkring på ön och titta på de bostäder de hade att erbjuda. Men på Teneriffa, och i andra delar av Spanien, är så kallade squatters ett ganska stort problem. Står ett hus tomt finns risken att någon helt enkelt väljer att flytta in. Och att bli av med squatters kan vara en utdragen och mardrömslik process. Därför väljer många att inte skriva ut bostadens exakta adress, och utomusbilderna är ofta lätträknade. Det resulterade i många timmar i hyrbilen och långa promenader för att hitta utannonserade objekt. Svensk som man är så vill man ju inte störa mäklarna i tid och otid...
Så här i efterhand var det långt ifrån bortkastad tid. Vi fick se mycket av olika områden på olika delar av ön. Både sådant som vi inte gillade, och sådant som stärkte oss i vårt beslut att flytta. När veckan närmade sig sitt slut hade vi bestämt oss för den soliga och torra östkusten mellan huvudstaden Santa Cruz i norr och semesterorten Los Christianos i söder.
Resa nummer två var vi något bättre förberedda. Dels hade vi hittat Idealista.com, en stor spansk bostadssajt på nätet. Här kan både privatpersoner och mäklare annonsera ut sina bostäder. Den som börjar leta boende i Spanien kommer snart upptäcka att det inte funkar som här hemma i Sverige. Visningen sker enskilt med varje potentiell köpare. Istället för att räkna med en budgivning där priset går upp så kan du räkna med att få ner priset något. Frågan är bara hur mycket och hur lågt säljaren kan tänka sig att gå.
Naturligtvis gick vi och kärade ner oss i det första huset vi tittade på! Ett radhus med, för Teneriffa, något så ovanligt som en liten tomt på både fram och baksidan. Men prutmånen var inte tillräcklig och vi fick leta vidare. Hus nummer två var inte ett hus. I alla fall inte på pappret. Trots att huset stått där sedan 1980-talet så var det fortfarande en tomt. Det gjorde att priset var helt rätt, men det går så klart inte ta ett huslån, på det som på pappret var en tomt.
Inför tredje resan var vi tämligen övertygade om att det var just i området mellan de första två första husen vi ville bo. Mellan Los Roques i norr och La Jaca i söder. I La Jaca tittade vi på två hus med vad som för området är en väldigt vanlig planlösning. Då Teneriffa egentligen bara är foten till Spaniens högsta berg är en majoritet av husen sutteränghus. I bottenvåningen finner man vanligen ett garage. Ofta med både kök och toalett. När grannarna ska bjudas på fest är det bara att rulla ut bilen och ställa upp långbord i husets svalaste rum. Genom huset går ett trapphus som också fungerar som ventilationskanal. Två eller tre våningar upp finner man sedan en takterrass. I La Jaca, som ligger i en brant sluttning har nästan alla hus havsutsikt, i alla fall från taket.
I Los Roques klänger sig husen fast på branten ner mot havet. En del hus är till och med en del av klippväggen. Här ligger några få hus avskärmade från resten av världen. Från stranden, som bokstavligt talat ligger ett stenkast bort, hörs ljudet av vågorna. Doften från havet är ständigt närvarande. När vi kliver ur bilen och går ner mot stranden känns det som pulsen sjunker ett slag per minut för varje meter. Efter mycket vånda och stundtals hårda förhandlingar så har säljaren accepterat vårt bud. Så just nu ser det ut som att det är i gränslandet mellan havet och vulkanen Teide vi kommer slå ner bopålarna.
Om några timmar lättar flyget och jag åker ner till Teneriffa på den sista resan innan flytten. Jag ska bara skriva färdigt detta och där med sätta punkt för den här delen av äventyret.