Sangeetas mamma kommer från Vadstena och pappan från Indien.
– Jag hade lyxen att växa upp med två extremt olika kulturer! Indien med allt sitt kaos och Sverige med sin ordning. Indien med sina starka färger och Sverige med sina faluröda stugor.
I familjen flödade sång och musik och Sangeeta säger att hon som barn hade mycket fantasi och kreativitet. Men i skolan kände hon sig udda och hade inga vänner.
– Lunchen var jobbig. Alla tjejer i klassen kunde få plats vid ett stort bord. Eller egentligen - alla utom en. Det hände därför, när jag satte mig vid bordet, att resten flyttade till ett annat bord. Jag började därför sätta mig vid ett tomt bord från början.
På mellanstadiet provade hon teater på skoj och upplevde att det fanns något viktigt där.
– På scenen kände jag mig fri. Min sång fick ta plats i rummet och jag kände kontakt med publiken. En kontakt som inte avvisades utan togs emot och uppskattades.
Att behålla samma känsla när hon klev av scenen tog många år, men det gick till slut. Hon kände att hon ville dela med sig av det hon upptäckt och är idag dramapedagog inom sitt företag ViaDrama.
– Genom lekfullhet vill jag hjälpa andra att upptäcka sin kraft, bygga självförtroende och stärka samarbetsförmågan.
Inom företaget har hon både workshops och föreställningar med improvisationsteater. När man improviserar är det nödvändigt att vara helt närvarande och lyssna noga med alla sinnen.
– Om någon ställt en låtsastårta på ett låtsasbord blir det konstigt att gå rakt in i den utan att reagera.
Som pedagog vill hon skapa trygghet i gruppen och se vad olika personer behöver för att våga.
– Det är när någon gör fel som det blir roligt, så det ska man inte alls vara rädd för.
Hon tycker om ordet lek och tänker ofta på verkliga situationer utifrån det perspektivet. Att kassörskan leker kassörska och att hon själv leker affär när hon handlar. Vi har liksom hittat på de rollerna, tänker hon och det kan vara roligt att i teaterform leka med vad som händer om man bryter normen för hur man ska bete sig i ett visst sammanhang.
– Vi lever i en improvisation. Det oväntade sker hela tiden, även i våra vanliga liv.
Själv kan hon inte äta innan hon ska upp på scen för att spela och sjunga. Men att utmana sig själv kan vara bra.
– Vi behöver mötas i det sårbara. Det är då vi expanderar. Det är aldrig bekvämt att växa.
Hon berättar om ett möte med en autistisk pojke där det blev viktigt att försöka förstå hur just han ville kommunicera.
– Det kan vara så olika för olika personer. Det som fungerade med honom var att slå några slag på en tamburin och göra några rörelser. När jag väntade utan att bli rastlös svarade han till slut med ett sorts ljud och följde sedan med i det jag gjorde.
Under våren har hon arbetat med amatörskådespelarna inför sommarens föreställning på Shakespearefabriken i Vadstena. De har i workshops utforskat de miljöer där pjäsen utspelar sig. Sådant som inte uttalas inför publiken, men som gör berättelsen mer levande. De flesta av amatörskådespelarna är statister i pjäsen.
– Statisterna gör pjäsen större och ger den flera lager.
Hon vill att de ska känna att de bidrar med något betydelsefullt. I hög grad är det vad hon tänker att hennes arbete som dramapedagog går ut på i andra sammanhang också. Att alla ska känna att de har något värdefullt att komma med.