Gunnar är född och uppvuxen i Motala. I skolåldern höll han till i Södra skolan, förutom i årskurs 5 och 6 då han hamnade i Vinnerstad skola.
– Det var för många elever på Södra, så jag fick gå i Vinnerstad och det är jag tacksam för. I Vinnerstad hade jag en otroligt engagerad och kunnig lärare som hette Kerstin Dahl. Hon märkte att jag hade fallenhet för språk, så hon lärde mig grunderna i engelska språket och det har jag varit henne evigt tacksam för, säger Gunnar Johansson.
Så småningom blev det skogsbruksstudier i Bollnäs och även lantbruksstudier i Hammenhög.
– Jag jobbade inom skogs- och lantbruk till 1966, sedan tvingades jag byta yrkesbana eftersom att kroppen sa ifrån.
Det blev omskolningskurs hos AMS i Tumba och i samband med ett besök inne i centrala Stockholm fick sig Gunnar en tankeställare:
– Vietnamkriget pågick och jag gick förbi en fredlig demonstration som bestod av ett 20-tal skolungdomar. Plötsligt dök det upp ett stort antal poliser som kastade in ungarna i sina piketbilar. Senare fick jag se hur poliserna bar sig mycket illa åt mot fredliga demonstranter och jag blev både chockerad och mycket arg. Det var nog första gången jag på plats beskådade hur illa människor behandlas ibland. Poliserna visade noll respekt. Jag deltog sedan i ett antal demonstrationer mot Vietnam-kriget för att visa mitt stöd.
1968 började Gunnar jobba på Electrolux, närmare bestämt på avdelningen som tillverkade plastskivor till kylskåpen.
– Jag var verktygsställare och reparatör. Det var stora maskiner och rejäla verktyg. Jobbet var intressant och varierande, men kroppen tog stryk. Efter drygt 25 år orkade inte händer och armar längre, så då blev jag sjukpensionär.
Om Vietnam-kriget och protesterna mot det var en väckarklocka för Gunnar Johansson så blev apartheidregimen i Sydafrika startskottet för hans engagemang kring mänskliga rättigheter.
– Det var fruktansvärt det som pågick i Sydafrika. Jag kände att vi måste försöka motverka det onda. Här såldes det massor av frukt från Sydafrika och det var orimligt.
Men aktionerna slutade inte med protester mot varor från Sydafrika:
– Jag ringde till Afrikagrupperna och pratade med dom, men det var inte rätt väg. Jag kontaktade i stället Isolera Sydafrika-kommittén och tog reda på hur dom jobbade. Det kändes som rätt väg. Vi var en grupp med bland andra Lennart Karlsson, Evald och Birgitta Aspengren som drog i gång en lokal kommitté. Isak-Motala blev en mycket bred lokalkommitté. Jag var ordförande. Vi fick med en ungdomsklubb från Lillkyrkan. De ungdomarna blev faktiskt ryggraden. Vi skrev insändare och kämpade på många olika sätt. Kan omöjligen beskriva kommittén utan att nämna Susanne Källebring. Hennes engagemang var omistligt. Under tio års kamp fick jag dessutom en massa kontakter, bland annat med ANC och Swapo. Jag lärde mig mycket under den tiden.
När apartheidregimen föll som statsskick kände Gunnar Johansson att han var färdig med den kampen. Tanken var att åter bli mer aktiv inom VPK, men då hörde den lokala FN-föreningen av sig:
– De ville värva mig till styrelsen och så blev det. Jag var fortsatt vetgirig och i samband med Kuwait-kriget kom jag i kontakt med regeringens folkrättsrådgivare Marie Jacobsson. Telefonsamtalet kom att innebära att Marie Jacobsson och hennes man Ove Bring besökte Östergötlands FN-distrikt i Motala under FN:s nya dokument "Skyldighet att skydda". Kontakterna med Marie Jacobsson och Ove Bring har varit mycket viktiga när det gällt att något förstå innebörden av ämnet mänskliga rättigheter.
Gunnar är inte längre medlem i FN-föreningen, men däremot brukar han gå på en del av Vänsterpartiets möten:
– Jag är med i Vänsterpartiet, men går ibland hårt åt majoriteten i Motala i insändare. Vilket annat parti som helst i Motala skulle nog sparka ut en sån buse som jag. Det sägs att folk blir snällare med åldern, men i mitt fall verkar det vara tvärtom. Som tur är så är partiet förstående och sympatiskt, säger Gunnar och skrattar gott, men blir mer allvarlig när han tar upp sin syn på Vänsterpartiets arbete:
– Jag tycker att Vänsterpartiet ska ta mer plats lokalt. Det finns utrymme för det. Hoppar dom av så faller majoriteten, så partiets hjärtefrågor borde komma fram på ett bättre sätt.
Även om det inte blir lika många alster numera så kommer Gunnar aldrig att sluta tycka till:
– Jag kämpar med pennan som vapen, med opinionsbildning. Det är min uppgift.