Det är sol och sensommarvarmt och på en folkhögskola i Rimforsa provar Haidar Ghulami sin nya cykel. Han är agronom från Afghanistan och genom sina svenska vänner har han fått en praktikplats på en gård sex kilometer utanför samhället. Nu har vännerna ordnat en begagnad cykel, reflexväst och hjälm för att han ska kunna cykla till gården varje dag.
– Vad heter den här?
– Hjälm. Det är en hjälm.
– Hjälm. Det är jättebra, säger Haidar, och knäpper fast den svarta cykelhjälmen.
Hustrun Maryam och några vänner från asylboendet skrattar och hejar på när han trampar iväg över folkhögskolans gård.
Skräckfärd över havet
Haidar, Maryam och deras lille son Abdulfas sökte asyl i Sverige i november förra året. Flykten till Europa hade varit tuff, trots att de var rädda så åkte de med flyktingsmugglare i gummibåt från Turkiet till Grekland. Det fanns inget annat alternativ.
– Det var 51 människor i en båt som var sju meter lång. Jag hade aldrig sett havet förut och var helt skräckslagen, berättar Maryam och ser fortfarande uppskakad ut.
– Abdulfas var bara nio månader och det fanns ingen flytväst till honom. Och Haidar och jag kan inte simma. Efter två timmar kom vi i land i Grekland, helt genomblöta.
De kom till Sverige när flyktingströmmen var som störst och fick först tillbringa några dagar i Malmö. Därefter placerades de i Ljungbyhed men fick snart plats på ett asylboende i Borensberg. I april var det dags att flytta igen och tillsammans med 25 andra flyktingar kom de till det nyöppnade asylboendet på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa.
Möttes med fest
Flyktingarna möttes av en välkomstfest i Brokyrkan.
– Det var som om stora delar av Rimforsa bara hade gått och väntat på att det skulle komma flyktingar som de fick engagera sig i, berättar Maria Alphonce, föreståndare för asylboendet.
På Liljeholmens folkhögskola var man helt inriktad på att stötta flyktingarna så mycket som möjligt, i de kyrkliga församlingarna hade man samma inställning och det visade sig finnas gott om Rimforsabor som ville arbeta ideellt.
– I kommunen var man också jättepositiv. Rektorer, förskolechefen, personal på BVC, alla sade att de ville göra sitt bästa för flyktingarna, fortsätter Maria Alphonce.
Ett par dagar efter välkomstfesten var det dags för den årliga städningen av naturområdet Hallstad ängar. Haidar, Maryam och de andra flyktingarna inbjöds att följa med. De tackade ja, och bara några dagar efter ankomsten jobbade de sida vid sida med Rimforsaborna ute i den svenskaste av alla svenska naturmiljöer.
Pluggar hårt
Så började Rimforsa knyta en väv av integrationsskapande insatser runt de nya invånarna. Asylsökande har ingen rätt till undervisning i svenska och många av dem som kom förra hösten sitter fortfarande sysslolösa på asylboenden i väntan på att bli kallade till Migrationsverket. Men på Liljeholmens folkhögskola såg man en möjlighet att skapa en kurs i svenska för invandrare.
En förskola hade redan ställt upp och lovat att flyktingarnas barn skulle få vara där några timmar varje dag, och det gjorde det möjligt för de vuxna att koncentrera sig på de dagliga lektionerna. I kyrkans regi startades två språkcaféer där de kunde göra sina läxor med stöd av volontärer.
Alla flyktingar fick kontaktfamiljer. Under sommaren avlöste de olika aktiviteterna varandra, utflykter, simskola och fotboll på söndagarna. Och om allt går som planerat så kommer flera av dem att få praktikplatser under hösten.
Gensvaret från de 21 flyktingarna (några flyttade under sommaren) var enormt. De insåg att de hade fått en jättechans att snabbt komma in i det svenska samhället, och de tog den.
Fem månader efter flyktingarnas ankomst är sfi-läraren Malena Säll imponerad.
– Jag har varit sfi-lärare i många år men det är inte ofta jag har undervisat en så positiv och engagerad grupp. De känner sig redan som en del av samhället och det gör dem extremt motiverade att plugga svenska
– Min bedömning är att de redan är halvvägs till en egen försörjning, de behöver bara bli bättre på svenska.
Språkcafé
På familjecentralen hörs ett intensivt småpratande. Det är språkcafé och alla flyktingar är där, många ska ha prov på kapitel fyra i läroboken och nu gäller det att öva. Zahra Kanvaisi skriver fakta om sig själv och har redan skrivit ”Jag är gift med Ali. Vi har ett barn” Hon får hjälp av Anita Johansson som är pensionär och hjälper flyktingarna med läxor en förmiddag i veckan. De diskuterar vad det ska stå under rubriken fritid. Zarah skriver ”träffa vänner, skriva, läsa, träna.”
Vid språkcaféet träffar vi också Kerstin Svensson som är stödfamilj till Haidar, Maryam och lille Abdulfas. De träffades när flyktingarna bodde i Borensberg.
– Jag ville inte bara sitta och titta som pensionär så vi åkte till flyktingboendet för att hjälpa till. Där träffade jag Maryam och det klickade direkt mellan oss.
– I dag är de vår utökade familj. Vi håller kontakten, det är ju inte så långt mellan Borensberg och Rimforsa. De åker buss till oss ibland och vi sms:ar varje dag. Det är ju ett bra sätt att träna svenska, säger Kerstin.
– Jag har jobbat med flyktingar tidigare men aldrig sett ett bättre boende än det här, tillägger hon.
Det är ett påstående som vi får höra många gånger när vi besöker Liljeholmens folkhögskola. Och det är inte gripet ut luften.
– När Migrationsverket kommer hit så säger de att det här är det bästa asylboende de sett, säger Daniel Bjurhamn, rektor på Liljeholmens folkhögskola.
Bara brickor
Därför blev bestörtningen stor när Migrationsverket för några veckor sedan meddelade att flyktingarna i Rimforsa måste flytta. Kontraktet med Liljeholmens folkhögskola skulle sägas upp och en familj skulle få plats i Åtvidaberg och de andra på en asylanläggning i Kramfors. Många ifrågasatte varför Migrationsverket inte brydde sig om att integrationsarbetet fungerade så väl. Flyktingarna måste ändå bo någonstans, varför kunde de inte få stanna i Rimforsa tills de fått sitt asylärende prövat?
– Det känns som om flyktingarna bara är brickor i ett spel. Man räknar bara på kostnaden för boende, men integration har också en prislapp, sade rektor Daniel Bjurhamn.
– Jag vill absolut inte flytta. Det är väldigt bra här, jag får lära mig svenska och jag har en kontaktfamilj som ofta bjuder hem mig och min familj, sade Ali Asgar Ahmadi.
Och Kerstin Svensson, hon som blivit god vän med Haidar och Maryam, blev så arg att hon skrev ett långt brev till Migrationsministern.
Stor omflyttning
Migrationsverkets beslut var inte någon isolerad företeelse. Under sommaren har många flyktingar runt om i Sverige tvingats flytta till andra boenden. Orsaken är att Migrationsverket håller på att avveckla en stor mängd asylboenden som man upphandlade förra hösten. Eftersom antalet flyktingar som kommer till Sverige är betydligt lägre i år så har man haft målet att avveckla 11 000 boendeplatser före 20 september.
– Vi säger upp de senast ingångna avtalen först. Det måste vi göra enligt lagen om offentlig upphandling, säger Mirsad Slavotic, boendekommunikatör på Migrationsverket.
– När de asylsökande måste flytta så försöker vi hitta boendeplatser lokalt eller regionalt. Men ibland kan vi tyvärr bara erbjuda boende i andra delar av landet.
– Vi är verkligen tacksamma över de stora insatser som görs av civilsamhället, och det är tråkigt när det blir som i Rimforsa och man måste avveckla ett välfungerande boende. Men man måste förstå att Migrationsverket inte har i uppdrag att integrera människor, det ligger på kommunerna.
– I en sådan här situation är det bästa om kommunen och privatpersoner kan hjälpa dem att hitta eget boende, säger Mirsad Slavotic.
Tre alternativ
I Rimforsa hade man redan börjat fundera i samma banor. Asylsökande är fria att bo var de vill, bara de hittar en bostad. På Liljeholmens folkhögskola fanns lediga internatbostäder som man kunde erbjuda flyktingarna gratis under hösten. En vecka efter Migrationsverkets besked kallades flyktingarna till ett möte.
– Vi gav dem tre alternativ, att bo kvar på folkhögskolan, att försöka hitta bostad i Rimforsa eller flytta till asylboendet i Kramfors. De flesta bestämde sig snabbt för att stanna på folkhögskolan, berättar Maria Alphonce.
Efter mötet var många överlyckliga. Hotet om att behöva flytta ännu en gång hade tärt på dem. En man som heter Ayub klev fram och sade:
– Nu känner vi att vi har en familj i Sverige och inte bara är placerade på ett boende. Vi hoppas vi kan vara till hjälp för Liljeholmen på något sätt framöver.
När vi pratar med Maryam i telefon några dagar senare vill hon tacka alla.
– Nu kan Haidar fortsätta sin praktik, Abdulfas kan gå på dagis och jag kan fortsätta plugga svenska. Det kan inte bli bättre.
Jobbar ihop
Dagen därpå är luften kristallklar och det finns en ton av höst i det sneda solljuset. Folkhögskolan har friluftsdag och eleverna går i små grupper till olika stationer runt om i Rimforsa. Flyktingarna har blivit tillfrågade om de vill vara med och som så ofta svarat ja.
Vid campingplatsen samlas en grupp som ska flytta en parkbänk till en viss punkt på tid. Och sedan ska de flytta tillbaka den på exakt samma tid.
– Vi räknar sekunderna när vi bär, då går det nog, föreslår Fawad Romal.
En bra idé tycker alla. Så hugger de i tillsammans, en barnmorska och en ekonom från Afghanistan, två elever som just börjat på musiklinjen och en som kommit för bibelstudier. Det ena lyftet tar 21 sekunder och det andra 23. Ett bra resultat.