Förra gången en landshövding utnämndes i Östergötland tog det en väldans tid. Elisabeth Nilsson utsågs i mars 2010, fast föregångaren Björn Eriksson slutade i augusti året innan och dåvarande länsrådet Magnus Holgersson fick rycka in som vikarie.
Det är regeringen som utnämner landshövding och vem det blir, eller hur man resonerar kring tillsättningen, kommer vi inte att få några besked om än.
– Det kommer inte att lämnas någon konkret information om denna tillsättning förrän regeringen fattat beslut om en efterträdare, säger Isobel Lundin, pressekreterare på regeringskansliet.
Och när det blir står skrivet i stjärnorna.
Det finns dock några generella riktmärken. Regeringen vill till exempel undvika vikarier så långt det är möjligt. Landshövdingarna är viktiga som länk mellan länet och staten och det ställer krav på förmåga att kunna företräda regeringen i länet. Det betyder också att landshövdingen ska fungera i olika länspolitiska sammanhang, vara länsinvånarnas företrädare utåt och samtidigt äga deras förtroende. En sorts förtroendeuppdrag, alltså.
Vem blir det då? Man kan tänka att det är dags för en man eftersom den nuvarande hövdingen är kvinna. Å andra sidan kan man konstatera att Elisabeth Nilsson är den absolut första kvinnan någonsin på denna post i länet. Dels är hon den första kvinnliga landshövdingen sedan 1634, då Knut Jöransson Posse först fick uppdraget. Men räknar man även andra historiska föregångare, som fogdar, hövitsmän och ståthållare, så är listan totalt manlig sedan första gubben 1373 (han hette Erik Karlsson Örnfot och var riddare, för övrigt). Kanske är det alltså inte helt nödvändigt med en man.
En annan tanke kan vara att det är dags att ge landshövdingeposten till en före detta politiker, eftersom varken Elisabeth Nilsson (företagsledare och ämbetsman) eller Björn Eriksson (rikspolischef och ämbetsman) var det. Åtminstone sedan början av 1800-talet har föregångarna politiska uppdrag i sitt förflutna, och tidigare var de ofta militärer och adliga.
Så ser det inte riktigt ut i dag. Historien kanske inte erbjuder så många ledtrådar ändå.
Regeringen utnämner landshövdingar efter "förtjänst och skicklighet" och besluten tas utan insyn utifrån. Det här är ett förfarande som tidvis har väckt mycket kritik, eftersom det ofta har sett ut som om goda vänner och de som gynnat makthavarna har haft företräde till dessa höga ämbeten. Politisk erfarenhet har betraktats som en merit. En utredning år 2006, "Chefstillsättning i staten", visar att Sverige med det här synsättet bryter mot FN:s konvention mot politisk korruption. Sedan dess har viss chefstillsättning av exempelvis generaldirektörer varit öppnare, dock inte landshövdingeutnämningarna.
Vid ett par tillfällen på senare tid tvingades landshövdingar sluta på grund av att de inte ansågs lämpade för uppdraget. Det handlade senast om Thomas Bodström som utnämndes och blev av med jobbet innan han ens hann börja efter kritiken mot hans inblandning i det skandalomsusade bolaget Allra; och innan dess var det Stefan Carlsson i Kalmar som fick lämna sin post när det avslöjades att han ringt telefonsexsamtal och låtit skattebetalarna stå för notan.
Har det blivit vanligare med rabalder kring landshövdingetillsättningar, eller kring hur jobbet sköts?
– Det är svårt att dra några generella slutsatser till följd av några enstaka exempel, säger Isobel Lundin. Sådant förekommer ju också bland det övriga kollektivet myndighetschefer.