Långtidscovid förstörde Urbans liv – tar sig knappt upp

Vi sitter i Urban Söderbergs och Åsa Sternlöf-Söderbergs kök i Sturefors. Urban, eller "Ubba" som hans fru kallar honom, tittar tomt framför sig på bordet.

– Det här är inte Ubba, som jag är van vid honom, säger Åsa.

– Ubba är död, säger Urban. 

– Han finns inte mer.

Kraftig tinnitus gör att Urban måste ha hörapparat som stör det höga pipandet. Hjärntrötthet gör varje dag till en kamp att orka gå upp ur sängen. Diafragman har kollapsat. Många dagar orkar han inte göra något alls.

– Ingen kan säga om jag någonsin kommer blir bra. Mitt liv är just nu inget liv.

Covid-19 har kastat hela tillvaron över ända för både Urban och Åsa. Urban brukade jobba långa dagar som bilmekaniker. Nu är han sjukskriven på heltid sedan i maj i fjol.

– Allt började vid nyår 2020/21, berättar Åsa.

– Jag blev smittad först. Ingen av oss blev så värst sjuk, jag tappade smak och lukt och Ubba blev förkyld. Sen efter en och en halv månad märkte vi att han fick jobbigare med andningen. Han försökte jobba vidare, men glömde saker, tinnitusen drog igång, och sen har det blivit sämre allteftersom.

Urban ser trött och arg ut. Åsa konstaterar:

– Har man inte ett stabilt förhållande och får en partner med covid-19, så klarar man inte det. Den personlighetsförändringen som blir...det här är inte den Ubba som fanns för 1,5 år sen som sitter här. Varken kroppsligt eller psykiskt.

Urban var van vid att röra på sig. Det blir det inte mycket av nu, så vikten har skjutit i höjden. Minst 20 kilo extra visar vågen.

– Jag har nog fortfarande inte accepterat den här sjukdomen, säger Urban.

– Man känner sig värdelös när man tidigare jobbade 12-timmarsdagar på jobbet och nu knappt kan gå uppför trappan.

Och vad blir det för tankar som rör sig genom huvudet då?

– Att man ska kasta sig framför tåget.

Urban och Åsa har tagit alla sina vaccinsprutor. Tanken på att det finns de som låter bli gör dem upprörda.

– Alla gör hur de vill, men jag förstår inte de som inte tar vaccin, som inte begriper den här risken, säger Åsa.

– Jag tänker ibland: jag skulle ställa ut Ubba på stan med en skylt. Jag blir bara så förbannad.

Vad skulle ni vilja ge för budskap till politikerna?

– Det låter hårt, men det skulle nog behövas nån form av skrämselpropaganda, ungefär som med hiv på 80-talet, säger Åsa.

– Det behövs en kick i röven på de som inte fattar allvaret.