Allt färre gynekologer etablerar sig utanför sjukhusen. När gynekologen Susanne Damm stänger sin mottagning – Karolinakliniken – i Linköping, vid årsskiftet kommer sannolikt ingen att ta över. Det som en gång var en av Sveriges största privata kvinnomottagningar har blivit den minsta.
Damm hade gärna velat arbeta ytterligare några år. Men efter att ha blivit av med sitt sista avtal för några år sedan, bestämde hon sig för att lägga av.
På Karolinakliniken finns omkring 20 000 kvinnor inskrivna.
Ett stenkast från den mottagningen finns gynekologen Ann-Margreth Wirén. Hon har jobbat i många år och vill gärna fortsätta några år till. Men Ann-Margreth Wirén, som fyllde 75 i somras och fortfarande arbetar heltid, inser att arbetstakten så småningom måste sänkas.
– Jag kan inte hålla på hur länge som helst, även om jag älskar det här jobbet, säger hon.
Ann-Margreth Wirén har drygt 50 000 kvinnor inskrivna.
Tillsammans har de båda gynekologerna tagit emot omkring 10 000 kvinnor om året. Frågan är vad som händer efter årsskiftet?
– Jag har tagit över några av Susanne Damms patienter, men kan omöjligen klara av alla, säger Ann-Margreth Wirén.
Kvinnouppror
Båda är djupt oroade över utvecklingen inom gynekologin. Vad händer med kvinnosjukvården och vart ska alla dessa kvinnor ta vägen?
Ann-Margreth Wirén efterlyser ett rejält kvinnouppror. Nu behövs det kvinnor på barrikaderna som kan sätta ner foten.
– Tänk dig, tusentals kvinnor kommer att stå utan vård. Hur ska det lösas?
Att regionens kvinnoklinik, eller Kvinnohälsan, skulle ha möjlighet att ta ens en bråkdel av patienterna anser hon vara helt uteslutet.
– De hinner inte med.
Samma sak säger Susanne Damm.
– På kvinnokliniken har de varken utrymme eller folk. De har inte den effektiviteten vi har. Vi bedriver en för samhället väldigt billig vård. Vi har erfarenhet och vi har kunskap.
Skralt intresse
Ändå är intresset från regionen för deras respektive verksamheter ytterst skralt, tycker de. Ett exempel som de nämner är att deras arbete aldrig utvärderas. De får helt enkelt inte vara med i någon av de återkommande patientenkäter som genomförs för att kontrollera vårdens effektivitet och kvalitet.
Trots att de har bett om det.
Om inte kvinnokliniken tar emot patienter så återstår primärvården, alltså vårdcentralerna. Även om många allmänläkare är duktiga också när det rör gynekologiska problem så är det ingen lösning som någon av de två gynekologerna tror på.
– Att lasta gynekologin på vårdcentralerna vore fullständigt vansinnigt. De flesta har inte ens några gynstolar. Läkarnas kunskaper måste också hållas igång. Det går inte att undersöka två eller tre patienter i veckan. Då blir man jättefumlig, säger Ann-Margreth Wirén.
Hon utbildar själv många ST-läkare i varje år. Enligt vad de säger till henne så finns det inte en möjlighet att klara av en gynpatient på den kvart som är avsatt för ett patientbesök på en vårdcentral.
– På den tiden hinner de knappt få av sig byxorna, konstaterar hon lite torrt.
Kvinnorna är sjuka
Vårdcentralerna klarar det här med urinvägsinfektioner och flytningar, menar hon. Sådant som inte kräver en gynstol. Men det handlar oftast inte om sådana besvär när en patient kommer till hennes mottagning.
I dag går inte kvinnor på undersökningar "för säkerhets skull".
– Nej, de som kommer i dag har besvär och är sjuka, säger Ann-Margreth Wirén.
Vad båda läkarna helst önskar är en annan inställning från regionen. En inställning där samarbete i högre grad speglade den gemensamma relationen. Det de båda läkarna har kvar är gamla avtal sedan tidigare. Avtal som är reglerade enligt lag och som regionen inte styr över. Men avtalen är konstruerade på ett sådant sätt att läkaren får fullt betalt bara för 2/3 av patienterna. Den sista tredjedelen ersätts endast med hälften. Då klarar man inte verksamheten om man inte får någon annan typ av avtal, hävdar de båda gynekologerna.
– Men regionen skriver inga avtal. Inte med någon, konstaterar Susanne Damm.
I Östergötland gäller dessutom vårdvalet (se förklaring) nästan bara primärvården (se faktaruta). Till skillnad från exempelvis Stockholm. Där ingår gynekologi i vårdvalet och därmed finns det betydligt fler gynmottagningar "på stan".
I länet har nuvarande situation, där avtalspengarna inte räcker till, gjort det allt svårare för privatläkare inom olika specialiteter, att få sina verksamheter att gå runt.
– Jag skänker bort min mottagning, men det är ingen som vill ha den, säger Susanne Damm som alltså stänger sin verksamhet i december.
Tar ingen över så återgår pengarna i "hennes" lagetablering till regionen.
För de båda gynekologerna är det en djup vånda att inte veta, eller kunna ge sina patienter besked om, vart de kan vända sig den dagen de själva slutar.
– Att behöva lämna det här utan att någon tar över vore en otroligt stor sorg för mig, säger Ann-Margreth Wirén.
För Susanne Damm är det en realitet om mindre än tre månader. För hennes patienter likaså.
Frågan kvarstår. Vart ska alla tusentals kvinnor ta vägen?