Under pandemin blev Anders Tegnell den starke man som skulle leda svenskarna genom landets värsta kris i modern tid.
Tidigt fick han förslag från förlagen om att skriva om sin upplevelse under pandemin och fastnade till slut för ett av dem. Nu har han skrivit boken “Tankar efter en pandemi” tillsammans med journalisten Fanny Härgestam.
– Jag gillar utmaningar och vill alltid testa att göra nya saker. Dessutom tyckte jag att det var viktigt att berätta om pandemin. Det är faktiskt märkligt nog så att det inte har skrivits så mycket om tidigare pandemier på det här viset, mycket litet är exempelvis skrivet om Asiaten eller Honkonginfluensan, säger Anders Tegnell.
– Problemet är att när pandemierna bara lever i människors minnen så försvinner erfarenheterna med dem när de går bort. Det är därför det är så viktigt att dokumentera för kommande generationer, fortsätter han.
När covid-19 anlände till Sverige i början av 2020 var det ett virus som inget annat.
– Vi har aldrig sett något liknande. Ingen av oss kunde då ens föreställa oss hur stort det skulle bli. Covid är ett av få virus i gruppen corona som människor nu bär på och det är luftburet, det sprids när vi människor andas ut och andas in. Under de senaste drygt hundra åren har de stora virusutbrotten varit sådana virus, de har utvecklats och blivit duktiga på att just smitta i sociala sammanhang där människor möts.
– Det som utmärker covid är att det är dödligare än de virus vi har bland människor sedan tidigare och att det drabbar framför allt äldre. Och det spelar roll, utan att låta cyniskt, för hur det påverkar samhället. En stor skillnad mot spanska sjukan som i stället drabbade de unga hårdare.
Det har figurerat många teorier, men vet vi ens varifrån covid kommer?
– Det är osannolikt att det skulle ha odlats fram i något laboratorium i Kina, vilket det har spekulerats om. Högst sannolikt kommer det från fladdermöss. Fladdermusen har en speciell genetik som gör att den klarar av att bära på många virus utan att bli särskilt sjuk av dem. I någon slags hantering av en död fladdermus har viruset spridit sig. Det finns också fall sedan tidigare i världen där människor smittats av just fladdermöss.
Enligt de första rapporterna kom viruset till Sverige genom skidresenärer som varit i Alperna, men snart visade det sig att en riskfaktor för landet var att så många svenskar har utländsk bakgrund. Mycket riktigt var det också bland invandrargrupper som smittan slog värst. Personer som bodde trängre och arbetade inom vård- och serviceyrken där de exponerades för många andra människor riskerade att få viruset och insjukna.
– Under sportlovsveckorna var en miljon svenskar ute och reste. De som var i Alperna kom ofta lindrigt undan och blev inte särskilt sjuka, mycket få av dem behövde intensivvård. Däremot fanns det många andra utrikesfödda svenskar som inte främst reste i Mellanöstern och Afrika utan i Europa för att hälsa på landsmän och släktningar i stora sociala sammanhang i andra europeiska länder.
– Ett annat problem var att nå fram till de här människorna med kunskap och råd när de inte kan svenska tillräckligt. Och vi vet att medierna inte når fram till dem, hur många av era läsare är utrikesfödda exempelvis? De lyssnade på medier i sina moderländer i stället, vilket kanske inte alltid var helt optimalt. Dessutom är förtroendet och tilliten till svenska myndigheter svagare i den gruppen, tyvärr.
I Sverige och runt om i världen blev det en infekterad debatt kring hur smittan skulle stoppas. Många länder stängde ner sina samhällen och begränsade kraftigt medborgarnas rörelsefrihet, men Sverige valde en annan väg.
– Kina valde i princip att låsa in människor i deras hem och eftersom det åtminstone inledningsvis tycktes fungera så följde många andra länder efter. Vi valde en annan strategi. Dels hade vi tidigt redan så omfattande smittspridning att vi insåg att vi inte skulle kunna isolera viruset på det viset, utan i stället handlade det om att minska smittspridningen så mycket som möjligt.
– Samtidigt har vi lagar i demokratin Sverige som förhindrar möjligheten att begränsa medborgarna så mycket. Att många människor kunde arbeta hemifrån begränsade spridningen mycket, för vi såg tidigt att just arbetsplatserna var en källa till överföring av viruset.
– Vi arbetade utifrån att Sverige är ett tillitssamhälle och att människor själva kunde finna vägar att leva och ändå bidra till att minska smittspridningen och det upplever jag att både privatpersoner, men också företag gjorde. Det visade sig att det fanns en oerhörd solidaritet i det svenska samhället.
Anders Tegnell möter medierna utom hus på en presskonferens under pandemin.
“Flockimmunitet” blev ett begrepp på alla läppar, en tanke om att immunitet skulle uppnås om många människor blev sjuka.
– För oss som arbetat med smittor blev det en märklig debatt och ett konstigt sätt att se på det. Flockimmunitet innebär att man genom vaccin gör att många människor inte kan bli sjuka och på så vis begränsa smittspridning, exempelvis när vi vaccinerar mot mässlingen. Det är en helt främmande och oetisk idé att man skulle låta människor bli sjuka och dö för att rädda de flesta, det fungerar inte så.
En omdiskuterad fråga var att stänga skolorna. Det gjordes i många länder, men inte i Sverige. Anders Tegnell hade som forskare tidigare studerat just effekten och följderna av en sådan åtgärd och var därför mycket skeptisk till det.
– Det visade sig att det var en av de bästa sakerna vi gjorde i Sverige under pandemin, att vi lät barnen fortsätta gå i skolan. De tappade inte lika mycket av sin skolgång som barn i en del andra länder. Barn blev i mycket mindre utsträckning sjuka och smittade inte heller alls lika mycket av någon anledning, det verkar bero på att deras immunförsvar fungerar lite annorlunda än vuxnas.
– Under en pandemi är det också viktigt att utbildningssystemet fortsätter att fungera, vi vet att skolgång gör människor friskare generellt sett. I Sverige lever en person med akademisk utbildning i genomsnitt sju år längre än den som bara har gått i grundskolan. För många fattiga länder blev skolnedstängningarna en katastrof, vi vet sedan tidigare att många barn, i synnerhet flickor, inte återvänder till skolan när den öppnar igen.
Bruket av munskydd var en annan stridsfråga.
– I USA signalerade man till och med på vilken presidentkandidat man röstade på beroende på om man hade munskydd eller inte. Vi kunde inte i några studier hitta stöd för att munskydd var ett effektivt sätt att begränsa smittan, på många håll användes det av människor helt fel och ohygieniskt att det inte hjälpte till. När den andra vågen kom vintern 2021–2022 så uppmanade vi till munskydd i kollektivtrafiken som en extra åtgärd. Det följdes sisådär, i statistiken använde 40–60 procent av passagerarna det.
Anders Tegnell är aktuell med boken "Tankar efter en pandemi" som han skrivit tillsammans med journalisten och författaren Fanny Härgestam.
Under pandemin blev var och varannan svensk “expert” på covid och smittspridning och byggde sina egna verklighetsbilder utifrån alla tänkbara källor. I ett samhälle under press ledde det också till en hård ton och Anders Tegnell fick mycket kritik och påhopp.
– Allt blev så personligt på ett vis som jag inte hade varit med om tidigare. Jag hade ju hållit presskonferenser när vi drabbades av svininfluensan, men då var intresset kring mig inte alls lika stort.
Funderade du någon gång på att kasta in handduken och låta någon annan ta över?
– Nej, det var aldrig aktuellt. Jag är en envis person som inte ger mig.
De fanns ju också de som vände sig emot vaccineringen?
– Ja, de har alltid funnits. Det finns ett exempel på en svensk migrant i Amerika som vägrade vaccinera sig mot smittkoppor på 1800-talet. De är inte så många och inflytelserika i Sverige, men hörs alltid mycket när de får chansen.
En fråga var risken för omfattande biverkningar. Man mindes de ungdomar som drabbades av narkolepsi efter att ha vaccinerats mot svininfluensan 2009–2010. Men än så länge har vi inte sett några stora biverkningar av coronavaccinen?
– Ändå lyftes inte narkolepsidebatten fram särskilt mycket av vaccinmotståndarna. Det var Astra Zenecas vaccin som visade sig kunna orsaka blodproppar, men där kunde vi i de nordiska länderna genom gemensamma system snabbt agera och ersätta med andra vaccin.
I boken skriver du om hur en global epidemi också behöver hanteras genom bättre internationella samarbeten?
– Mycket är ändå bättre nu än förr. Det finns nätverk mellan länderna och man är inte längre försiktigt med att dela med sig av statistisk till varandra. Det som behövs framöver är mer internationell solidaritet, många av åtgärderna man tog gynnande de rika länderna, men slog hårt mot fattiga länder som egentligen inte hade mycket smitta, men mycket skörare samhällssystem.
– Ett exempel är Sydafrika där stora delar av befolkningen är daglönare. När man stängde ner landet kunde de inte göra det längre och för många sydafrikaner var dagsinkomsten helt väsentlig för att kunna äta sig mätt den dagen.
– Nu ser det ut som att resurserna kommer att fördelas mer solidariskt i kommande pandemier, att de rika länderna snabbare delar med sig av vaccin till de fattigare.
Correns journalister intervjuade Anders Tegnell utomhus under pandemin. Här blir han och Christer Kustvik avbrutna av en tacksam Linköpingsbo.
Anders Tegnell har bott många av sina levnadsår utomlands. Hans far Ingemar Tegnell var agronom och tog under en tid med sig familjen till Etiopien i slutet av 60-talet där han arbetade med ett jordbruksutvecklingsprojekt. Som vuxen och infektionsläkare har Anders Tegnell arbetat med just smittskyddsfrågor i Laos och Kongo-Kinshasa.
– Det är precis så som många ärver vårdyrket, har man föräldrar som bott och arbetat utomlands så gör man det gärna själv. Det var min längtan efter det som gjorde att jag började intressera mig för epidemiologi, snarare än tvärtom. Sedan har jag alltid varit intresserad av matematik och just smittsjukdomar är något som går att räkna mycket på.
Vad har du haft för nytta av det i yrket som smittskyddsläkare och statsepidemiolog? I boken resonerar du kring hur samhällsstrukturer och kulturer inverkar på smittspridning?
– Ja, det har gett mig en blick för hur sammanhang och många olika faktorer inverkar och att man också måste hantera och prioritera kampen mot smittspridning på olika vis i olika länder.
Under och efter pandemin har Sveriges hantering av den jämförts med andra länder. Närliggande samhällen är betydligt mer centralstyrda, Danmark kunde med större och mindre självständiga regioner snabbare vidta omfattande och långtgående åtgärder, som ofta var på gränsen till det olagliga. Norge, med statlig istället för regional sjukvård, kunde också agera på ett annat och mer enhetligt vis. Enligt Världshälsoorganisationen hade 250 norrmän mist livet i covid i maj 2020 i jämförelse med 4 500 svenskar.
– En viktig skillnad är att Norge fortfarande är betydligt mer glesbefolkat än Sverige. Norrmän träffar helt enkelt inte lika många människor, det är just tätbefolkade städer där covid har spridits värst. Det är också ett val som det norska samhället har gjort, man har bestämt sig för att människor ska kunna fortsätta att leva i alla delar av landet.
– En annan viktig skillnad är att de har en betydligt mindre andel invandrad befolkning, den stora invandrargruppen där är svenskar, men inte så många andra invandrare som reser till sina moderländer.
När pandemin lade sig valde Anders Tegnell att lämna rollen som stadsepidemiolog, men jobbar fortfarande kvar som expert på Folkhälsomyndigheten.
När pandemin började ge med sig 2022 valde Anders Tegnell att kliva av uppdraget som statsepidemiolog efter sju år i tjänsten. Han fortsätter som expert att jobba internationellt med smittskyddsfrågor inom Folkhälsomyndigheten.
– Jag hade många kollegor i andra länder som slutade ungefär samtidigt. Vi var förstås slutkörda, men också i ungefär samma ålder och sugna på att göra något annat innan yrkeslivet är över.
Upplever du att vi har lärt oss något av pandemin? Reflekterar vi över den?
– Nej, inte alls så mycket som jag trodde att vi skulle göra. Det finns förklaringar till det, kriget i Ukraina, energikrisen och inflationen gör att vi blir upptagna av annat, men vi skulle behöva förbereda oss på kommande pandemier.
– Det finns fortfarande människor som vårdas för covid i Sverige och så kommer det att fortsätta att vara för alltid. Sjukvården klarade pandemin den här gången, även om det var på bristningsgränsen. Det vi måste tänka över är vården på våra ålderdomshem, de behöver rustas och bli mycket bättre inför framtiden.
“Tankar efter en pandemi” ges ut den 3 november.