Svensklektionen i klass 5 B på Eneby Park börjar gå mot sitt slut. Nora Stenlåås och Oscar Wiman tar fram sina väskor som de alltid har med sig. Där i ligger insulinspruta, dextrosol i olika smaker, provstickor, blodsockermätaren, skrivboken där både föräldrar och skolpersonal fyller i blodsockervärdena.
Men det där med att sticka i fingret behöver Nora och Oscar inte göra lika ofta numera. Inte sedan de fick tekniska hjälpmedel av den östgötska sjukvården.
Nora Stenlåås visar den vita knappen (sensorn) som sitter på vänsterarmen.
– Jag bara sätter den här emot och scannar av säger hon samtidigt som hon håller den svarta avläsaren som kallas Libre.
När hon vet blodsockrets värde ställer hon in insulinsprutan på rätt mängd. Hon drar upp tröjan och sticker vant in insulinet med den pennliknande sprutan.
– Nu gör jag det extra långsamt så att fotografen ska hinna fota, säger hon och ler.
Nora fick diabetes typ 1 när hon var fem år och har vant sig vid de regelbundna och planerade mattiderna. Oscar fick sin diagnos när han gick i tvåan. Han tycker det är skönt att någon mer i klassen har diabetes.
– Ja, hon har hjälpt mig ibland när jag ska kolla blodsockret, säger han.
Oscar behöver inte använda penna mer än i nödfall sedan han fick sin insulinpump för drygt en månad sedan. Han har två mobila enheter att ha koll på. En som mäter blodsockret som larmar om det är på väg upp eller ner. Och en enhet som han kan justera insulinet med i pumpen sitter fäst på ryggen.
– Först ville jag inte ha den, men det är skönare nu än tidigare när man är ute med kompisar. Det är friare, säger han.
Men det gäller att blodsockermätaren finns inom några meters räckhåll. När Oscar rör sig mycket kan blodsockret gå ned och då behöver han ta två dextrosol.
Tidigare fick Oscars föräldrar ställa klockan varje natt för att kolla blodsockret. Men de vakar fortfarande. Om blodsockret skulle svänga larmar blodsockermätaren och därför sover antingen Oscars mamma eller pappa på madrass i hans rum.
– Det är bara mysigt, säger Oscar.
Noras föräldrar får fortfarande kolla blodsockret på nätterna men sensorn har underlättat eftersom de inte alltid behöver sticka i fingret.
Nora och Oscar diskuterar olika tekniska hjälpmedel som finns för barn som har diabetes. Man kan tro att de pratar om mobilmärken när de säger att G5:an är det som alla vill ha. Då kan föräldrarna via en app i mobilen se aktuellt blodsocker.
– Men den kan man bara få i Stockholm, säger Oscar.
I Östergötland anses G5:an vara för dyr och är inte upphandlad än.
Birgitta Karro, lärare i klass 5 B, berättar att all personal som finns kring Nora och Oscar har gått diabeteskurs på Vrinnevisjukhuset och har regelbundna möten med föräldrarna.
I skolans café möter vi Noras mamma Malin Stenlåås som berättar att hon är tacksam över att det varit en stabil bemanning på skolan.
– Det var knepigt i början innan alla hade lärt sig. Alla diabetesbarn är olika och Nora använder väldigt mycket insulin. Hon är dessutom känslig för gluten och är därför extra begränsad vad hon kan äta.
Personalen har ofta telefonkontakt med föräldrarna. Om det går magsjuka på skolan är det särskilt viktigt.
– Det är det värsta som kan hända barn med diabetes eftersom de då inte kan få i sig någon näring, säger Malin Stenlåås. Då blir det akuten direkt. Barnen blir väldigt sjuka och när Nora drabbades när hon var yngre hamnade hon i koma.