Vi ses på Universitetssjukhuset i Linköping. Här är Tom en regelbunden besökare sedan drygt ett och ett halvt år. Han vet att han ska få vara med i tidningen och berätta om sin diabetes.
– Ja, det ska bli spännande, säger han och ler.
Tvillingbrorsan Oskar gömmer sig blygt bakom mamma. Lillasyster Klara-Marie tittar nyfiket på oss.
– Det är tur att Tom är så framåt och okomplicerad, säger Anna Belking.
Vi är på väg till barndiabetesteamet på Barnkliniken. Där går Tom på regelbundna kontroller. På vägen dit berättar Anna hur de började märka av sjukdomen.
– Den smög sig på först, men sedan började han dricka massor och det blev ofta gräl vid matbordet eftersom han hellre ville dricka. Ibland kunde han vräka i sig mat och var ofta trött och hängig.
Det är typiska symptom. De började läsa på nätet och köpte provstickor på apoteket. Skalan för diabetes var på max. Det blev en akut transport till sjukhuset och sedan en veckas inläggning samt en kurs i sjukhusets diabetesskola.
– Jag visste inget i princip om diabetes, säger Joel. Nu gäller det att planera dagen, vad vi ska äta och när.
Dessutom måste blodsockret kontrolleras både före och efter varje måltid.
En månad efter att Tom fick sin diagnos erbjöds han en insulinpump och en CGM. På barnkliniken träffar vi diabetessköterskan Eva Isaksson och barnläkaren Ulf Samuelsson. För Tom är de kända ansikten vid det här laget.
– Vi rekommenderar alltid insulinpump till barn under sju år, säger Eva Isaksson.
Vi får en snabbkurs i tekniken medan barnen leker i väntrummet intill. Pumpen som doserar insulin kontinuerligt hänger i en ficka vid Toms armhåla. Dessutom har Tom fått en sensor (CGM) klistrad på magen. Den mäter blodsockernivån och skickar signaler till en handenhet som larmar om blodsockret är på väg ner eller upp. Joel visar den svarta, mobilliknande dosan i handen som alltid är nära till hands.
– Blodsockret lever sitt eget liv och kan svänga snabbt. Jag brukar säga att vi har fått ett fjärde barn som kräver ständig tillsyn.
Trots det har tekniken underlättat mycket. Framför allt på natten. Den första tiden fick de turas om att gå upp och kontrollera Toms blodsocker genom att sticka i fingret.
– Nu räcker det med två, tre stick varje dag för att kalibrera sensorn, säger Anna. Förut kunde vi få sticka honom upp till femton gånger om dagen.
Tom kommer fram och lyssnar nyfiket. Jag frågar om han förstår varför han får stickas i fingret ibland.
– Ja, för att mäta blodsockret, säger han men vill hellre prata om min bandspelare.
Pumpen och sensorn är en trygghet när Tom är på förskolan. Precis som för många andra föräldrar är det de själva som fått utbilda personalen. I början var det svårt att lämna honom. Några gånger har de fått hämta honom när blodsockret legat för högt. I höst börjar han första förskoleklass.
– Vi hoppas att han får en egen resurs. Annars blir allting väldigt otryggt, säger Anna.
Region Östergötland har avsatt drygt 20 miljoner kronor till diabetesvården för att fler ska få tillgång till tekniska hjälpmedel.
– Det betyder jättemycket för de här familjerna, säger Eva Isaksson. Insulinpumpar har vi använt länge men det har ju kommit modern teknik framför allt inom CGM som man måste anamma. Pengarna betyder att vi kan vara mer frikostiga med det här.