LÄS MER: Så får whiplashskadade hjälp av metoden.
Det var en varm sensommardag 2006. Maria Persson var på väg hem från jobbet.
I den stora rondellen, vid Stockholmsvägen i Norrköping, bromsade plötsligt bilen framför Maria in, eftersom en fotgängare sprang ut i vägen. Maria bromsade också. Efter henne kom en långtradare, i bra fart efter nedförsbacken. Långtradaren rammade Marias lilla Toyota som blev till skrot.
Hon var öm efter olyckan, men hade ingen specifik nackvärk. "Gå till jobbet, lev som vanligt och träna på", var rådet hon fick från vården.
Efter några månader dök problemen upp. Och nu fick Maria rejält ont. En värk i nacken som kom i skov och som inga smärtstillande tabletter rådde på. Hon hade ont när hon somnade och ont när hon vaknade.
– Det visar att det kan gå illa även när det handlar om ganska låga hastigheter, säger Maria.
– Jag minns inte hur smärtan kändes, jag minns bara att där fanns en molande, ihållande värk som aldrig gav med sig. En värk som sakta bröt ned mig. Sjukvården hade ingen hjälp att erbjuda och att vila gav ingen effekt. Jag vet att jag tänkte "hjälp, vad ska jag ta mig till?"
Värken påverkade Marias hela liv. Hon var rädd att hundarna skulle börja hoppa när hon var ute med dem, rädd för att någon bekant skulle komma fram bakifrån och ge henne en överraskningskram på stan . . . Hon var ständigt på sin vakt.
– Jag förstår dem som får psykiska problem av långvarig smärta, det är oerhört nedbrytande.
2012 pluggade Maria till beteendevetare på Linköpings universitet. Hon fick se en annons om en whiplashstudie och anmälde sitt intresse.
Via ultraljud lokaliserades vilka djupliggande muskler som var skadade och Maria fick ett träningsprogram.
– Vid första anblicken var det rätt märkliga övningar. Bland annat skulle jag stå på alla fyra med ett gummiband i munnen. Jag skulle hålla i bandet med ena handen och vrida huvudet åt sidorna. Att vrida med motstånd, alltså, som när ett lejon sliter kött från sitt byte. Enkla övningar som var lätta att göra hemma.
Maria har inte gjort övningarna sedan hon blev besvärsfri, efter de tolv veckor som studien pågick. Men nackvärken tycks vara väck.
– När jag fick bygga upp de underliggande, inaktiva musklerna som skadats, var det precis som om hela nacken började fungera som den ska. En ond cirkel bröts. Jag känner en oändlig tacksamhet för det.