Den 16 januari plockar Marie-Louise ut en mugg ur skåpet och fyller den med många tabletter ur sitt rika sortiment. Hon häller på vatten och ställer sin cocktail i mikron. Hon dricker ur muggen när dottern kommer hem. Hennes blick är främmande. Dottern, som är i tonåren, tillkallar ambulans och det är också hon som följer med till sjukhuset.
I ambulansen berättar dottern för ambulanspersonalen om det senaste läkarbesöket på psykiatrin på Vrinnevisjukhuset. Både hon och mormor följde med Marie-Louise dit.
– Jag sa att medicinerna inte fungerar. Jag bad läkaren att göra något annat än att bara ge mamma mediciner. Jag sa att jag är rädd för att mamma ska göra något dumt, berättar dottern medan de far mot akuten.
Alltid på tå
Sedan den här kvällen lever familjen med en ständig oro för att mamma som förut varit utåtriktad och social, ska göra något sådant igen.
Varje dag ringer dottern med hjärtat i halsgropen för att höra att hon lever. Varje dag pratar hon med mormor för att höra om hon haft kontakt med Marie-Louise.
– Jag trodde att vi äntligen skulle få hjälp, men sedan den dagen har ingen hört av sig. Vare sig till mig eller mamma. Det känns riktigt illa att vi blir så ignorerade, säger hon.
– Jag trodde mamma skulle dö och i ambulansen kunde de inte svara mig på om hon skulle överleva. Det var traumatiskt.
Vi sitter i köket i Marie-Louises lägenhet. Historien tar flera timmar att berätta. Det är mest Marie-Louise som pratar. Hon har talat om för mig att jag ska hejda henne ibland, hon kan bli för intensiv. Vid halvtid går hon ut med hundarna för att de andra, dottern och hennes mormor, ska få tid att säga sitt. Marie-Louise tror att hon har adhd, läkaren psykiatern tror också det. Men hon har aldrig utretts. Däremot har hon fått medicin mot adhd. Hon har fått mycket annan medicin också.
Marie-Louise vill berätta sin historia därför att hon vill visa att vem som helst kan drabbas av psykisk sjukdom. Vem som helst kan bli tablettmissbrukare. Den drabbade ska inte behöva skämmas. Kanske ska läkaren som skrivit ut alla mediciner skämmas, kanske ska arbetsgivare som inte hört av sig skämmas eller ska de som ansvarade för gastric bypass- operationen som utlöste hennes dåliga mående känna skam? Eller ska de som ansvarar för att en familj i kris mycket tidigare borde fått stöd skämmas? Men inte hon och framför allt inte hennes familj.
På köksbordet står en vacker bukett rosor som Marie-Louise köpt till dottern. I sovrummet intill står kartonger och möbler om vart annat. Marie-Louise måste flytta om några veckor. Hon har efter den långa sjukskrivningen inte längre råd att bo här.
– Jag sa upp lägenheten när jag skrivit kontrakt på en billigare lägenhet, men den privata hyresvärden bröt kontraktet. Jag blev lurad, berättar Marie-Louise.
Nu blir hon snart hemlös - också.
Allt starkare medicin
Problemen började på allvar för sex år sedan. Hon genomgick en gastric by-pass operation till följd av att hon gått upp mycket i vikt efter graviditeten.
– Något gick snett. Jag åkte ut och in på sjukhuset och mådde förskräckligt dåligt. Jag sov och kräktes. Jag fick morfin mot smärtorna och en remiss till psykiatrin där jag fick stesolid (en beroendeframkallande bensodiazepin, se artikel här intill) mot ångesten. Jag vräkte i mig det för att klara familj och studier, säger Marie-Louise.
Efter några besök på psykiatrin fick Marie-Louise också medicin mot adhd, utan utredning. Åren som följde var en spiral rakt ned i botten, men allt som gjordes för henne var mer eller annan medicin. Det blev strul på jobbet, ekonomin knakade i fogarna, självförtroendet dök.
Istället för att få hjälp att trappa ned fick hon allt starkare mediciner. De tabletter hon får nu mot ångest och oro är så beroendeframkallande att det i Fass står att de ska användas i högst tolv veckor. Marie-Louise har fått dem utskrivna i ett år.
Marie-Louise har alltid varit handlingskraftig, bestämd och rak vilket ibland har försatt henne i svåra situationer och ibland räddat henne ur sådana. Vild och glad som barn. Alltid i frontlinjen, bästis med värstingar, beskyddande mot de svaga.
Livet som vuxen har tidvis varit turbulent, men hon har skaffat sig utbildningar, jobbat och haft socialtjänstens uppdrag att vara fostermamma. Hon har haft frisersalong, jobbat som kriminalvårdare, kontaktperson och behandlingspedagog. Hon är fortfarande anställd av Norrköpings kommun, men sjukskriven sedan länge.
Blev främmande
I september förra året hade Marie-Louise förvandlats till en helt annan.
– Det var läskigt att se. Mamma har alltid varit kärleksfull och haft många vänner, hon blev helt personlighetsförändrad, säger dottern.
– Elak och egoistisk blev du, säger mormor.
– Jag blev tablettmissbrukare. Jag ville bara ha det tyst och svart. Ville inte träffa folk. Var paranoid, säger Marie-Louise.
– Det gick inte att prata med dig, säger dottern.
– Ja, det kommer ut en massa fula ord. Ibland vet jag inte om det är dröm eller verklighet. Jag är totalt tom. Orkar inget.
Efter självmordsförsöket skrivs Marie-Louise ut och hon kommer hem till sin lägenhet och sina mediciner.
– Jag var med Marie-Louise på sjukhuset och vi blev lovade en massa stöd, men ingen hörde av sig. Vare sig Marie-Louise eller dottern har fått hjälp, säger mormor.
Den tredje april åkte hon med Marie-Louise till beroendekliniken i Linköping. Marie-Louise var i väldigt dåligt skick och de hoppades att hon skulle skrivas in, men nej. På kvällen fick de åka hem igen.
– Det verkar som om alla de som kunde ha hjälpt väntar på att vår familj ska rasa samman helt, säger dottern.
– Snart har jag ingen Marie-Louise längre, säger mormor.
– Om det skulle hända så finns inte jag heller kvar, säger dottern.
Men Marie-Louise, du kan ju det här. Du har jobbat med människor med missbruk. Varför slutar du inte bara. Min fråga skickas till Marie-Louise som satt sig vid fläkten för att röka.
– Jag vågar inte trappa ned själv. Medicinerna är starka och jag kommer att få så stora ångestattacker, det är förenat med livsfara. Jag behöver någon som är där Jag vill få komma till ett behandlingshem och få hjälp. Jag vill ha tillbaka mitt liv.
Sedan vi träffades den 3 maj har Marie-Louise åter besökt beroendekliniken i Linköping på eget initiativ som rekommenderat att hon bör få hjälp med att bli av med sitt beroende på behandlingshem. Det ser i slutet av juni ut som om hon till slut har fått bifall till en sådan vistelse.