Maria Åsén visar runt på fotoavdelningen på NFC, Nationellt forensiskt centrum. Här inne pågår ett avancerat arbete med att fota bevismaterial i brottmålsärenden. Foton som blir till underlag för forensikernas undersökningar.
– Det mesta är fingeravtryck.
Linköping är navet i polisens forensiska verksamhet. Bevismaterial från hela landet skickas hit. På fotoavdelningen dokumenteras allt.
Maria och hennes kollegors jobb är att få så tydliga foton som möjligt på till exempel finger- och skoavtryck. Foton som kan bli avgörande bevis i rättegångssalen.
Tidigt upptäckte Maria att kameran öppnar dörrar.
– Man får tjuvkika in i andra människors liv och se saker man inte hade sett utan kameran.
I åtta år arbetade Maria som pressfotograf på lokaltidningarna i hemstaden Luleå. Varje gång hon klev in genom dörrarna kände hon stolthet.
Här fick hon göra det hon tyckte var roligast – och fick betalt för det.
Ett stipendium tog henne till Sydafrika där hon arbetade som assistent till en reklamfotograf. Maria förälskade sig i djuren, naturen och kulturen.
– Sydafrika är rikt på allt, även brottslighet. Att komma från lugnet i Norrland till ett samhälle där du behövde vara vaksam hela tiden var tufft.
Det är vanligt med bilkapningar. På restauranger scannade hon alltid av gästerna. Det var vanligt att kriminella gäng satte sig och åt, för att plötsligt ställa sig upp med automatvapen.
– Min dåvarande pojkvän sa att jag skulle vara glad över att jag inte hade varit med om en trafikolycka, blivit rånad eller våldtagen under mitt år i Johannesburg.
Väl hemma i Luleå fick yrkesstoltheten sig en törn. Mediebranschen gick på knäna, och många fick gå.
– Ända sedan jag började som pressfotograf hade det skett nedskärningar. Det blev liksom aldrig bättre.
Maria bestämde sig för att ligga steget före och starta eget. Hon ville skapa en kundkrets innan alla andra fotografer stod utan arbete. Företaget gick bra. Maria hade kunder som Metall och blev upphandlad av landstinget.
– Men jag arbetade extremt mycket. Om man inte vet hur många uppdrag man får nästa månad, tackar man inte nej.
Efter några år behövde den rastlösa norrlänningen en ny utmaning.
– Jag frågade mig själv vad jag ville göra förutom att fotografera. I Sydafrika väcktes intresset för rättssäkerhet och kriminalitet. Jag kunde inte sluta läsa om brotten och våldtäkterna.
Maria började plugga kriminologi och rättspsykologi. Hon tänkte bli kriminolog tills hennes vän ringde.
– Han hade sett att de sökte en fotograf här på NFC. Mitt framför mig fanns drömjobbet – ett jobb jag inte ens visste fanns.
Många sökte tjänsten på NFC. Maria fick den.
– I april har jag jobbat här i två år, ler hon och tar en klunk kaffe.
Ovanför henne hänger ett hälsobingo med träningsutmaningar för personalen 2018. Det är inte svårt att lista ut vems idé det var.
– Jag gillar träning. Siktet är inställt på triathlontävlingen Ironman om några år.
Förutom cykling, simning, klättring, dykning och löpning har Maria hittat en ny passion: självförsvarssystemet Krav Maga.
– Till skillnad från många andra kampsporter är Krav Maga verklighetsbaserat. Det är grovmotoriskt och inte särskilt snyggt – men det fungerar i en nödsituation.
Träningen är stenhård. Såväl fysiskt som psykiskt.
– Innan jag började träna Krav Maga vågade jag inte springa ute själv. Efter två månader på klubben var jag ute och sprang i naturen igen.
För det mesta vet inte Maria och hennes kollegor historien bakom bevisföremålen de fotar. De letar inte efter bekräftelse. Ett negativt resultat är lika viktigt som ett positivt eftersom det kan fria en oskyldig.
– Men för ett tag sedan var det ett brutalt mord på en tjej, där gärningsmannen blev dömd. Då känns det bra att mina foton varit till hjälp i förundersökningen.
Förr tittade hon en del på kriminaltekniska serier. Det har hon slutat med. Det är inte spännande längre.
– Det är vassare att jobba i verkligheten, säger Maria och ler.
Ögonen, rösten och gesterna vittnar om något. Jag tror bestämt det kallas yrkesstolthet.