Det första samtalet fick hon som nybliven mamma. Hon var i 20-årsåldern och mannen utgav sig för att vara gynekolog.
– Han frågade om sexlivet. Sedan började han att prata om mitt underliv. Då förstod jag att det här var inte alls någon läkare.
Hon slängde på luren. Men ofredandena fortsatte och det började komma handskrivna brev.
Det verkade som att mannen hade observerat henne. Han skrev till exempel att han hade stått bakom henne i mataffären.
Ibland ringde han och bara stönade.
– Det var så grovt. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att sådant här kommer fram, säger Ayse.
Med tiden började mannen att använda nya metoder. Och gå från brev och telefonsamtal till att försöka skämma ut henne inför invånarna i Skärblacka.
– En gång sprejade han "Ayse=kåt" vid ingången till simhallen där mina barn brukade simma.
– Sedan började han fråga efter mina underkläder. Han ville att jag skulle hänga dem vid en idrottsplats. Det skulle vara strumpebandshållare, trosor, bh, stay-ups och en kondom.
Mannen hade satt dit en krok vid några containrar för underkläderna. Ayse såg en chans att slutligen avslöja honom.
– Jag kontaktade polisen, som jag hade ett bra samarbete med. Vi kom överens om att jag skulle åka ner med en påse med annat i.
Området sattes under bevakning. Trots det lyckades mannen få med sig påsen utan att ertappas.
– Han blev irriterad när den inte innehöll det som han hade tänkt sig. Efter det blev han mer hotfull i breven till mig.
– Om jag inte gjorde som han sa så skulle han hänga ut mig på olika sätt.
Hon berättar om en lapp som sattes upp på en anslagstavla vid en camping.
– Det var som en kontaktannons, det såg ut som att jag erbjöd sexuella tjänster. Han skrev mitt telefonnummer och allting.
Flera män togs in för förhör genom åren. Men alla avskrevs och utredningen lades ner, gång på gång. Ayse fortsatte sina efterforskningar på egen hand.
– Jag har aldrig gett upp och alltid haft tron att han till slut skulle upptäckas.
En dag var hon på väg till affären när hon noterade en man med cykel som betedde sig lite märkligt. Han verkade stressad. Hon vände bilen och körde efter.
– Jag följde honom ända hem. Det visade sig vara min granne. Efter det började jag tänka att det måste vara han.
Polisen ansåg dock inte att det räckte för att ta in honom för förhör – den gången.
– De tyckte att det var lite för lite att gå på.
Hon kände ändå att hon var nära en lösning. Pusselbitarna föll på plats, en efter en.
Grannen jobbade på samma företag som Ayses särbo. Det skulle komma bli handstilen som fällde honom.
– Han hade skrivit en rapport till nästa skift på en whiteboard när han gick av. Mats kom in och såg det där och tyckte att handstilen stämde överens med den i breven, säger Ayse.
– Han tog ett kort på det och skickade till mig. Det var klockrent.
Polisen tog upp ärendet igen och företaget inledde en internutredning. Det visade sig att andra kvinnor också hade utsatts.
Till slut erkände mannen.
– Jag bröt nästan ihop när jag fick veta det. Allt blev så påtagligt, säger Ayse.
– Det är helt otroligt att han kunde hålla sig undan så länge.
Hon beskriver honom som försynt och trevlig de gånger som de träffades. En gång erbjöd han hennes barn att plocka äpplen i hans trädgård.
– Det fanns inga tendenser på något sådant här. Ingenting.
Norrköpings tingsrätt dömde mannen för sammanlagt 14 fall av sexuellt ofredande, riktade mot Ayse och två andra kvinnor. Straffet blev skyddstillsyn kombinerat med ett behandlingsprogram.
Ayse fick ett större skadestånd.
– Men det är ingenting om man tänker på allt han har gjort, säger hon.
Drygt fyra år har gått sedan domen.
– Jag har fått prata med beteendevetare för att inse och kunna förhålla mig till att det faktiskt var han.
Vägen tillbaka har stundtals varit tuff.
– Jag mår ganska bra. Men jag har posttraumatisk stress. Jag kan bli rädd att det ska hända något, säger Ayse.
– När jag ska hämta posten känner jag att det sitter i. Det har satt sina spår.
Grannen, som numera är i 65-årsåldern, bor inte kvar på orten. När Ayse sett honom inne i Norrköping har hon inte varit rädd längre.
– Jag blev mest arg.
Hon har bestämt sig för att berätta sin historia. Kanske kan det leda till att andra liknande brott anmäls. Och att förövarna åker fast.
– Jag har inget att skämmas för, säger Ayse.
– Det är han som ska skämmas.