Ylva och Frida är två av dem som jobbade tillsammans med Elisabeth. De minns den där dagen i maj när cheferna berättade att Elisabeth inte var i livet längre.
– De sa direkt att hennes självmord inte hade med jobbet att göra. Hur kan man veta det? De visste ju att hon hade ont. Jag har varit så arg, säger Ylva som hade en nära kontakt med Elisabeth.
Vi ses i Trädgårdsföreningen i Linköping, ett stenkast från sjukhuset. De skakar uppgivet på huvudena när de berättar om hur Elisabeth förgäves bad att få slippa arbetsuppgifterna som slet på ryggen.
– Men de fortsatte att schemalägga henne på det i alla fall. Det skulle vara lika för alla, berättar Ylva.
Tog över uppgifter
Ylva var en av kollegorna som började täcka upp för Elisabeth som sjukskrev sig en dag här, en dag där.
– Elisabeth berättade för mig att hon hade blivit inkallad till cheferna för att hon hade en hel del frånvaro och för att hon gick hem tidigt ibland, säger Ylva. Men jag såg det aldrig som nåt problem, hon kunde läsa av när det passade.
– Och hon var lojal och ville inte vara till besvär för varken sina chefer eller kollegor, säger Frida.
De är kritiska till hur ledningen agerade efter dödsfallet.
– Dagen efter att vi fått beskedet att Elisabeth hade dött lämnade cheferna oss och drog iväg på en tre dagar lång konferens, säger Ylva.
– Folk grät och kunde inte koncentrera sig på arbetet. Vi uppmanades att ringa om det var något eller vända oss till HR-avdelningen, men vi hade behövt våra närmaste chefer på plats.
Lyssnar inte
De berättar att arbetsmiljön fortfarande har stora brister. Medarbetare sjukskriver sig titt som tätt och andra väljer att sluta. Det är spänningar i personalgruppen och en del kollegor har fått lappar i skåpen med personliga kränkningar.
– Men ledningen tar inte varningssignalerna på allvar och lyssnar inte på oss, säger Ylva och tittar på sin mobil.
Hon har fortfarande inte kunnat radera Elisabeths sista sms: ”Men jag skulle må bättre om jag inte var på dårhuset.”
Fotnot: Namnen är påhittade.