Många klagar över brist på egentid. Niobarnsmamman Lotta Appelkvist har sin runt midnatt. Då hänger hon tvätt.
– Jag har inget behov av egentid. Att umgås med barnen är min bästa tid, säger Lotta.
Det är varmt och ombonat hemma hos familjen Appelkvist, på gården i Horn där det bor en jättefamilj, åtta får, en shetlandsponny, en leonberger, åtta katter och en kanin.
Lotta och Kjell är extremt synkade och fungerar som ett enda väloljat maskineri när storfamiljen, inklusive tidningens delegation, ska utfodras med mackfika och saffranskaka. Det ska dukas, någon ska tröstas, något ska torkas upp, någon ska bäras, något ska hämtas. Hur många barn är hemma? Är det fem eller sex? Ofta pratar de i munnen på varandra. Det går i 180 knyck och skratten duggar tätt.
Hon var 13 år när hon träffade sin blivande man Kjell. Sedan dess har de hängt ihop och i dag är Lotta 46 och Kjell 49.
– Jag lekte med dockor ända tills jag var 12, sedan lånade jag grannens barn, minns Lotta.
Det första barnet tog tid på sig. Och kanske var det bra med tanke på hur många det med tiden skulle bli. Kjell och Lotta hann resa en hel del till exempel.
– Efter ett missfall gick det några år och sedan föddes Linnea, i dag 22 år. Då var jag 25 år.
Och sedan rullade det på med Maja, 19, Olle, 16, Ella 14, Alma 12, Pelle, 9, Kalle, 7, Selma, 3, och så sista barnet, sex månader gamla Elsa, familjens självklara gullegris som ständigt står i centrum och pussas på och tas om hand av alla.
– Nej, nej. Inte "sista" barnet. De senaste, skrattar Lotta.
Hon har haft lätta förlossningar, utan bedövning, utan mankemang. Hon vårdar minnena av dem ömt, de var alla fantastiska.
Två barnmorskor som betytt väldigt mycket och etsat sig fast hos Lotta är Maria Rahm och Kristina Ringvide.
När undertecknad fick prya som barnmorska på US 2013 beskrev barnmorskorna olika mammatyper, varav en kallades Horn/Hycklingemamman. "Hon bor ofta på landsbygden, står med båda fötterna på jorden och har stor tillit till den egna kroppen. Hon kommer in, lyfter på ena benet . . . och så är det klart", förklarade barnmorskorna jag träffade.
Och nu sitter jag framför en sådan där Horn/Hycklingemamma, som i juni fick sitt nionde barn, som verkar hur pigg som helst trots att många ständigt rycker i henne, som har ett under av tålamod. Som är som gjord för att vara en mamma till många.
Under själva förlossningen var det 12-åriga Alma som tog hand om småsyskonen tills pappa Kjell kom hem. Alma, hon är en klippa hon.
Lotta har varit hemma med alla nio barn fram tills de börjat förskoleklass som 6-åringar. Det har inte varit någon uppoffring, utan det hon velat, trots att ekonomin ofta varit skral.
– När det gäller djur och vid vilken tidpunkt de kan separeras från sin mamma är vi väldigt noga. Men människobarn skolas in på förskola vid ett års ålder, när de inte ens kan kommunicera än.
Hemmabarn har fått en negativ klang, menar hon, och det kan hon inte förstå.
– Små barn behöver bli sedda och bekräftade. Det kan vara svårt när barngrupperna är så stora, och det erkänner ju personalen också.
Hon kallar det för egoism att hon vill vara hemma med sina barn. En övertygelse om att hon därmed gör det bästa.
– Det finns ju till och med feminister som påstår att jag sitter fast i en kvinnofälla, när jag lever det liv jag själv valt!
– Fram tills barnet är tre år borde den som vill vara hemma med sitt barn borde kunna få vara det. Ett rimligt vårdnadsbidrag skulle vara 6 000–7 000 kronor per månad, det skulle kommunerna spara massor på eftersom en dagisplats är bra mycket dyrare, anser Lotta och Kjell.
En period fick Lotta vårdnadsbidrag, det var för kalle och Selma, ett tag arbetade hon inom förskolan, ett tag lyfte hon A-kassa . . .
Huvudansvaret för försörjningen har i alla år legat på Kjell, som har långa arbetsdagar eftersom han jobbar på Åtvidabergshus, en bra bit bort från gården Brunebo Södra i Horn.
– Vi bor billigt, med låga räntor, samtidigt har livet på landet blivit tuffare, konstaterar Kjell. Bussen har dragits in och mobilerna har sällan täckning. Men när vi flyttade hit togs vi emot med öppna armar och fick till och med en korg med livsmedel levererad. Vi var väl bra för statistiken.
Hur ofta handlar ni?
– Jag veckohandlar på Willys i Åtvidaberg varje torsdag, säger Kjell. Jag hade helst handlat mer lokalt, men det blir för dyrt. Inklusive hygienartiklar kommer vi upp i en 3 500–4 000 kronor per vecka.
Blir det mest småbarnsmat?
– Tja, vår korv och falukorvsperiod, den som så många föräldrar längtar bort ifrån, har varit ganska lång. Men oftast lagar vi två rätter.
Räcker pengarna till semester?
– Vi brukar hyra ett hus i Danmark en vecka kring Kristi flygare. Under sommarsemestern gör vi dagsutflykter. Det får räcka. Bara ett besök på Mc Donalds går ju lös på 900 kronor.
Hur blir det med julklappar?
– Barnen får paket för 500 kronor av oss, sedan tillkommer presenter från andra. Vi är noga med att vara rättvisa. I sexan får de sina barnbidrag, som ska räcka till kläder och nöjen. Det är nyttigt att förstå pengars värde och lära sig hushålla.
Och mobiler?
– När de är runt 10–11 år har de fått en egen mobil.
Hur har ni förändrats som föräldrar?
– Jag har inte blivit tåligare mot gråt, som man skulle kunna tro, jag bär runt de små mycket, säger Lotta.
– Jag har blivit oroligare, säger Kjell. Ju fler barn man har desto större risk att någon råkar ut för något.
Skillnaden mellan att ha tre och nio barn?
– Ingen alls. Det jobbigaste tror jag är att ha ett barn, det är den största livsförändringen. Syskonen får hjälpa till när familjen växer, säger Kjell.
– Den största skillnaden är läget i tvättstugan, frustar Lotta. Jag visar den inte för någon, den är i konstant kaos med tvättberg som hela tiden bara fylls på. Lådan för eniga strumpor ska vi inte tala om. Den blir bara större och större.
När gjorde ni senast något tillsammans, bara ni två?
– Det måste väl ha varit när Elsa blev till, ha ha ha!