I helgen firade barn och barnbarn andra advent hos mina föräldrar. Vi satt ute med rejält avstånd, varma jackor och en skön eld. Vi drack glögg, åt mammas goda soppa och grillade korv.
Det gick förvånansvärt bra och efter tre timmar bröt vi upp. Då började lederna stelna till hos såväl gammal som ung.
I bilen hem ojade vi oss, Gubben och jag. När ska det egentligen vara över, det här viruseländet så att man kan få börja leva som vanligt igen?
När jag var hos optikern dagen efter ombads jag bära munskydd under undersökningen. Själv bar optikern först visir och sedan, när hon kom närmare, munskydd även hon.
Jag har aldrig haft munskydd i hela mitt liv och nu bar jag det i en kvart. Det var väldigt obekvämt och for hit och dit. Det var varmt och luften från munnen blev till ånga som steg upp och immade igen glasögonen.
Det slog mig hur mycket vi uttrycker inte bara med våra ögon, utan även med munnarna, under ett samtal. Så mycket av artikulationen och minspelet som går totalt förlorat när man bara ser en människas halva ansikte.
Men mest slogs jag av hur lite vi svenskar behövt ändra vår vardag. De restriktioner vi tvingats anpassa oss till är ju en västanfläkt i jämförelse med vad resten av världen just nu tampas med. Och har tampats med ända sedan tidigt i våras.
Via Facebook efterlyste jag östgötar bosatta på andra håll i världen.
Jag bad dem berätta om hur läget är i deras nya hemländer. Vad som är svårast att förhålla sig till, hur Sverigebilden ser ut och hur deras jul blir.
En sak kan jag konstatera. Det här med munskydd är det minsta besväret . . .