Melinda har alltid velat hjälpa. Som liten handlade det främst om skadade harungar och hemlösa katter, men snart visste hon att det var utsatta barn som hon ville vara ett stöd för.
– Jag har många gånger fått frågan varför, men jag har inte nåt jättebra svar. Jag har nog alltid haft det i mig. I skolan hade jag en klasskamrat som var familjehemsplacerad och det var nog då intresset för att hjälpa barn väcktes.
Dagen efter sin 18-årsdag kontaktade Melinda socialtjänsten hemma i Hässleholm. Hon utreddes och blev snart kontaktperson till en fyraårig flicka.
– Jag hade henne i ungefär ett år. Därefter kom det en syskonskara på 11, 13 respektive 15 år. De bodde hos mig på helgerna.
När Melinda var 21, och dessutom hunnit bli mamma, tog hon emot sin första heltidsplacering; 16-åriga Daniel Karlsson.
Även fast att omgivningen reagerade över att 21-åringen skulle fostra en främmande människa, som nästan var lika gammal som henne själv, var det inget som Melinda tyckte var konstigt.
– Jag var så otroligt taggad på uppdraget, men jag bestämde mig också för att inte vara nån mamma för Daniel, med tanke på åldern. Min uppgift blev istället att vara en trygg och stabil förebild för honom.
Även om första året blev turbulent, kom Melinda och Daniel bra överens. Hon respekterade honom och slutligen gjorde han det samma mot henne.
– Jag gav inte upp, den tanken fanns aldrig. Hade jag gjort det så hade jag ju blivit ytterligare ett exempel på när vuxenvärlden sviker.
Daniel minns själv hur det var att komma till en ny familj. För honom stod valet mellan ungdomsanstalt eller en familjehemsplacering.
– Jag hade egentligen inte så mycket förväntningar, och att Melinda bara var fem år äldre än mig var inget jag tänkte på. Jag minns att jag då beskrev henne som "en 40-åring i en ung kvinnas kropp". Hon var liksom väldigt mogen för sin ålder.
Idag har Daniel egen familj, men hälsar på hos Melinda så ofta han kan.
– Vi firar jul ihop, gör utflykter tillsammans och hörs minst en gång i veckan. Det betyder mycket.
Daniel är bara ett av 15 barn som Melinda har öppnat sitt hem för. I dagsläget har hon två barn placerade hos sig. Utöver dessa har hon dessutom tre egna.
– Det har blivit mitt sätt att leva. För många är det en konst att kunna älska andras barn, för mig är det en gåva, säger Melinda, som även arbetar inom psykiatrin.
På sikt vill hon föreläsa och inspirera andra familjer till att bli kontaktpersoner.
– Jag vill lyfta de svenska barnen, som jag tycker har kommit lite i skymundan i och med flyktingströmmen. Jag menar inte att det ena ska utesluta det andra, men det är viktigt att inte glömma att det fortfarande är lika många svenska barnen som behöver stöd.
emmilie.engstrom@ostgotamedia.se