Bilan från Östergötland granskar extremhögern

Bilan Osman, 27, har gjort kometkarriär. Direkt efter avslutad journalistutbildning på Bona folkhögskola, fick hon 2014 fast jobb på Expo, tidningen där Stieg Larsson jobbade och som var förlaga till redaktionen i Millenniumböckerna.

I dag är Bilan Osman anställd på tidningens utbildningsenhet och hennes huvudsakliga uppdrag är att åka runt i Sverige och föreläsa, i första hand om extremhögern som är det Expo granskar.

Hur kommer det sig att denna unga Linköpingskvinna har slagit igenom som granskare av extremhögern?

Det är frågan vi vill ha svar på när vi nu ringer på en porttelefon i Stockholms utkanter.

– Vänta, jag kommer ner, hör vi någon säga i högtalaren.

Det är eftermiddag och det mörka vinterrusket vilar tungt över huvudstaden. 

Ner för trappan kommer Bilan, förvånansvärt pigg för att vara föräldraledig, med sjal runt huvudet och bebis i famnen.

– Välkomna! Men bara så ni vet, jag har tyvärr inget vanligt kaffe hemma.

Vi sväljer besvikelsen och tar plats i köket där en barngungstol står på bordet.

Hur föddes ditt engagemang för extremhögern?

– De första åtta-nio åren, från 1992 och framåt, växte jag upp i Partille och mötte en hel del rasistiska värderingar. Vi var en familj som stack ut, i och med att vi var svarta, så mötet med skinnskallar och nazister präglade mig en hel del.

Vad hände när ni mötte dem?

–  Det som många upplevde på den tiden, att de sa saker till oss. Att vara med om sånt som åttaåring formade mycket av min syn på samhället. Det väckte ett antifascistiskt engagemang i mig och en fascination för extremhögern. 

Runt millennieskiftet flyttade Bilan och familjen till Linköping. Först till Tallboda och kort därefter till Lambohov.

Bilan hoppade in i årskurs 3 på Slestadsskolan och fick en stor aha-upplevelse. 

– Det var första gången jag gick i samma klass som någon som pratade samma språk (somaliska) som mina föräldrar. Det var jättestort. Vi var så många olika, inte bara språkmässigt utan även klassmässigt, som gick i samma klass och var vänner och umgicks. Jag tror det är superviktigt att ha det så under uppväxten och inte bara leva i sin egna lilla bubbla.

I dag har Bilan sin mamma och fem syskon i Lambohov och sin pappa och tre syskon i Vidingsjö.

– Det fantastiska med Lambohov har alltid varit att det är så många olika människor som bor där och att de bor så tätt inpå varandra. Risken när man bygger ut stadsdelar, så som man gjort med Lambohov senaste decennierna, är att de med pengar flyttar utåt i stadsdelen i stället för att vara kvar mitt i smeten. 

Hur ser du på Linköping som stad idag?

– Jag älskar Linköping, det är där jag känner mig hemma, men jag ser segregationen i stan. Det är väldigt deppigt, det var inte det jag kände när jag växte upp i Lambohov på 00-talet. Mamma är väldigt aktiv i att skapa nätverk i Linköping och jag tror vi behöver mer sånt, fler naturliga mötesplatser. Agora är ett jättebra initiativ. 

Tycker du att språkkaféer är bra?

– Ja absolut. Min man är på ett språkkafé i dag faktiskt. Det är en bra, naturlig mötesplats där människor möts på samma villkor. Ska jag vara kritisk så kan det förekomma att människor födda i Sverige kommer dit och ska lära invandrarna om Sverige och är det något en akademiker från Syrien inte vill så är det att bli klappad på huvudet. Man vill bara umgås och fika.

Under vårt samtal sitter sonen i Bilans famn, oftast leende eller skrattande, till synes väldigt road av sin mammas samtal med den långa mannen utan hår.

När kom dina föräldrar till Sverige?

– Pappa kom som politisk flykting på 80-talet, innan kriget började (somaliska inbördeskriget har pågått sedan 1988), och mamma kom under kriget, när hon var 14-15 år gammal. Mamma hade en klassisk flykt och pappa en mer politisk berättelse där han fängslades och torterades av den regim som senare tvingade mamma att fly. 

Hur har de uppfattat att komma till Sverige?

– Blandat. Att pappa lärde sig svenska tidigt, och skapade ett nätverk av vänner, gav ju mamma andra förutsättningar när de träffades. Hade inte mamma träffat pappa hade det nog blivit betydligt svårare för henne. På många sätt var det samma förutsättningar att komma till Sverige då som idag, men på vissa sätt är det annorlunda. Min bild i dag är att flyktingar klumpas ihop till en ansiktslös massa när de kommer hit. Många tror att det är likadant att fly från Syrien som att fly från Afghanistan eller Somalia. Många förstår inte att det är människor med väldigt olika bakgrunder. Jag tror att det hopklumpandet sätter käppar i hjulen för människor att känna sig hemma här i Sverige. 

Har din familj mött mycket rasism?

– Rasism är superglobalt och något vi alltid har behövt förhålla oss till. Pappa har berättat mycket om hur det var att komma till ett nytt land och möta människor på gatan som skrek n-ordet efter honom. Det blev chockartat för honom.

Hur skulle du beskriva rasismen i dagens Sverige?

– Rasism är kränkningar och utsatthet på individnivå. Men den är även strukturell, den påverkar våra möjligheter till jobb och bostad exempelvis. Den genomsyrar därmed också vårt samhälle och det är viktigt att vi talar om rasism som något som är en del av svenskars vardag. 

Du är väldigt lugn och resonerande, har du alltid varit det?

– Jag har två politiskt engagerade föräldrar som alltid har förklarat komplexa saker bra. De formulerade nazism och rasism på ett sätt så att även ett barn förstod. De ville få mig att förstå att jag är svart i Sverige och att jag växte upp i en muslimsk familj. Att jag förstod det tidigt har gjort det lättare för mig att navigera i det. Rasismen blev aldrig övermäktig eftersom mina föräldrar hela tiden hade pratat om det hemma. Det har säkert bidragit till hur jag är idag.

Känner du att du når fram när du föreläser?

– Det är svårt. Jag hoppas att vara på plats hos en högstadieklass i Åmål och visa att de här frågorna är viktiga kan betyda något. Att vara ute så, på platser som kanske inte får så mycket uppmärksamhet annars, är det roligaste med mitt jobb. Att få prata om de här frågorna och göra det direkt med människor, i stället för att skriva något och vänta på likes i sociala medier. 

Är du mer föreläsare än journalist?

– Både och. Det ultimata vore en kombination. Jag får skriva när jag vill, men det har blivit mindre på senaste tiden. Jag skulle ha svårt att vara reporter och inte få säga vad jag tycker. Då är opinionsjournalistiken bättre för mig och helst då i kombination med föreläsandet.

Hur håller du uppe energin i ditt engagemang?

– Genom att alltid vara i kontakt med människor som intygar hur viktig frågan är. När det gäller arbete med antifascism och antirasism är det viktigt att gå in i det med inställningen att det är ett arbete som kommer att pågå väldigt länge. Det är ingenting som jag tror att man löser. Det förändras inte över en generation. Den ingången har jag alltid haft och därför blir jag inte så besviken att det inte sker några större förändringar. 

– Samma sak med feminism. Jag hade nog varit en väldigt ledsen feminist om jag tänkte att nu ska patriarkatet störtas. Men småvinster, som samtyckeslagen, kan jag känna en enorm glädje över.

Har du några fler småvinster i sikte?

– Många. Jag önskar att fler brott leder till åtal och domar i misshandelsfall kopplade till muslimska kvinnor. Jag vet att polisen sitter med väldigt mycket men det går väldigt trögt. Det är många anmälningar och förundersökningar som läggs ned. Det skulle jag vilja se förändras.

Finns det ett mönster i de fallen?

– Ja, det finns ett generellt mönster i att det sker på allmän plats, på torg och i kollektivtrafiken, och många vittnar om att förövaren ofta är en man som antingen knuffar kvinnan eller sliter av slöjan. Det är ingen storstadsgrej utan det finns överallt i Sverige. Många vittnar också om att andra människor inte ingriper när det sker. Det är lite av ett normaliserat inslag i det offentliga rummet även om många säkert känner obehag om de ser någon slita av slöjan på någon annan. 

Får du betala ett pris för ditt engagemang?

– Ja och nej. Jag är skyddad på så sätt att jag jobbar i en organisation med ett tydligt säkerhetstänk. Jag bor i en storstad där jag inte alltid behöver möta de människor som jag granskar. Men skriver man om de här frågorna så finns det människor som gärna skriver saker till en, eller ringer. Det sker inte frekvent, men det händer. 

Hur tror du framtiden är för sådan agendajournalistik som Expo står för?

– Det finns förutsättningar tack vare att vi är nischade och är det i ett ämne som påverkar vårt samhälle. Men allt är en fråga om resurser, och det är svårt för en liten tidning med små resurser och få reportrar att konkurrera med större tidningar. Men trots detta lyckas vi göra många egna, unika granskningar. Och lyckas vara fortsatt relevanta i det offentliga samtalet om extremhögern. 

Hur tycker du att övriga medier granskar extremhögern?

– Det har blivit bättre. Framför allt är media i dag mer på tå med bättre frågor till Sverigedemokraterna. Men media är ju en del av den förändring av samhället där såna här frågor blir alltmer normaliserade.

Hur länge tror du att du kommer fortsätta på Expo?

– Just nu längtar jag tillbaka till jobbet. Det är svårt att säga om jag tänkt att spendera resten av mitt liv med att skriva och utbilda om extremhögern på heltid. Men jag är säker på att antirasism är något jag vill ska prägla mitt liv, mitt arbete och mitt hem – oavsett form.