Anders, här med hunden Pelle, har själv bara svaga minnesfragment från de 80 dygn han låg i respirator.
Det är en solig och för årstiden varm dag. Vi har sedan tidigare kommit överens om att göra intervjun utomhus, så Anders och hans fru Pernilla slår sig ner i två trädgårdsstolar när vi kommer på besök.
– Jag är ju fortfarande sjukskriven, men jag känner mig ändå rätt så bra. Jag har hög puls och jag blir lätt trött när jag går. Njurarna och lungorna har fått sina smällar, säger Anders.
Det har gått drygt elva veckor sedan Anders lämnade Intensivvårdsavdelningen på Vrinnevisjukhuset. Den 11 augusti fick han lämna den respirator han hamnade i den 24 maj. Anders tillbringade alltså 80 dygn i en respirator.
– Läkarna har konstaterat att det inte är många som legat så länge i respirator, säger Pernilla.
När han låg i respirator fick Anders dialysbehandling då hans njurar inte fungerade som de skulle.
– Även här är läkarna förvånade över att han inte behöver ha dialys nu, säger Pernilla.
Själv minns Anders nästan ingenting från den tiden han låg i respirator.
– Jag har svaga minnesfragment av en manlig sjuksköterska. Jag minns hans röst, han hade en skön jargong, säger Anders.
Vi backar banden till söndagen den 24 maj, till kvällen när Pernilla fick ringa efter en ambulans.
– Jag hade varit lite förkyld, men så blev jag snabbt sämre, säger Anders.
– Jag jobbar ju själv inom vården, jag misstänkte att han drabbats av syrebrist i lungorna. När han blev blå om läpparna, bestämde jag mig för att ringa SOS Alarm, säger Pernilla.
Hela familjen hade under våren noga följt coronarestriktionerna.
– Vi jobbade hemifrån, vi valde att handla när det inte vår så mycket folk, vi höll avstånd och vi var noga med vår handhygien, säger Anders.
När Anders drabbades av covid-19 var han 50 år, vältränad och hade inga underliggande sjukdomar.
– I vår familj har Anders alltid varit den som varit mest frisk, han var sällan sjuk, säger Pernilla.
Under den första tiden pratade Pernilla dagligen med personalen på IVA. Då Anders alltid hade ett eget rum, så kunde familjen också komma och hälsa på. Men tisdagen den 16 juni kom ett samtal som Pernilla aldrig kommer att glömma.
– De ringde och sa att Anders tillstånd hade blivit sämre. Vi åkte dit med en gång. När vi åkte hem senare på kvällen kändes det som att det kunde vara sista gången vi sågs. Vi i familjen hade då framfört det vi ville till Anders, säger Pernilla.
Men dagen efter fick de beskedet att han blivit bättre igen.
– Jag tror Anders lever idag tack vare att han hade så bra fysik, säger Pernilla.
Anders och Pernilla är tacksamma för vården de fick på IVA. "Personalen är fantastisk", säger de.
Den 11 augusti bjöd personalen på tårta när Anders fick lämna IVA och flyttade till en annan vårdavdelning på Vrinnevisjukhuset.
– Vi var naturligtvis jätteglada över att Anders fick lämna IVA, men samtidigt blev jag lite orolig. På IVA hade de järnkoll på Anders och vi hade stort förtroende för läkarna och den övriga pesonalen där, de var fantastiska, säger Pernilla.
Nu började nästa fas för Anders. Han fick i princip lära sig att börja gå igen.
– Jag var ju helt förlamad. Jag kunde inte röra mina ben eller armar. Jag kunde inte prata. Jag kunde inte känna mina muskler i ansiktet. När jag tuggade något kunde jag inte förstå varför jag blev svett, jag fattade inte att musklerna jobbade, säger Anders.
Tre månader efter att fått lämna respiratorn går Anders på rehabilitering. Han går också på återkontroller och deltar i undersökningar. Han vill hjälpa sjukvården att förstå hur han kunde bli så svårt drabbad av covid-19.
Har läkarna kunnat ge någon förklaring till varför just du blev så sjuk?
– Nej, egentligen inte. Men man har sett att mitt immunförsvar började jobba emot kroppen i stället för att skydda den.
Pernilla och familjen fick hälsa på Anders när han var inlagd på Vrinnevisjukhuset då han hade eget rum.
Fysiskt sett är Anders på väg att återhämta sig, även om det kommer att ta lång tid. Mentalt sett jobbar han fortfarande mycket med det som hände.
– Innan jag fick covid-19 kände jag mig odödlig. Nu inser jag att jag kom mycket nära livets slutskede. Jag kommer inte längre ta något för givet, jag kommer att ta tillvara på dagarna på ett annat sätt.
Vad uppskattar du mest nu när du är hemma igen?
– Vardagen. De här sakerna som tidigare kanske kändes lite tråkiga. Just att kunna njuta av vardagen, säger Anders.
En annan sak han nu njuter av är maten.
– Jag har verkligen saknat hemlagad mat. Mitt lukt- och smaksinne försvann, men det börjar återkomma så smått, säger han.
Enligt Pernilla har Anders varit bra på att klara av även det mentala.
– Han har ett starkt pannben, säger hon och ler.
Har du sett några förändringar hos honom?
– Tidigare var han mer diskussionsbenägen. Nu är han mer tyst.
Anders fick fira sin 51-årsdag i respirator. "Innan jag blev sjuk trodde jag att jag var odödlig", säger han.
Det är naturligtvis inte bara Anders som påverkas av den här sjukdomen. Det har varit tuffa månader för hela familjen, Pernilla och de två sönerna.
– Vi har alltid haft starka band, men det har blivit ännu starkare nu. Vi har också fått stort stöd av våra vänner, säger Pernilla.
Dagen efter att Anders hamnade i respirator avled Pernillas mamma.
– Det var jobbigt att behöva tänka på en begravning då. Och när jag höll på med att skriva dödsannonsen för min mamma, så kunde jag inte låta bli att tänka på Anders. Vi visste ju att han också skulle kunna dö, säger Pernilla.
Trots allt som hände de här dagarna i maj, måste de praktiska delarna fortsätta att fungera.
– Det är ju Anders som sköter räkningarna. När han inte var hemma stod jag helt plötsligt där utan att veta hur man gör, jag fick ta hjälp av grabbarna, säger Pernilla.
– Ett bra råd att tänka på är att man ser till att andra i familjen har tillgång till koder, lösenord och liknade så att flera kan betala räkningar. Det är inte alltid man hinner ordna det när man blir sjuk, säger Anders.
"Vi har alltid haft starka band inom familjen", säger Pernilla.
Den främsta anledningen till att Anders och Pernilla nu väljer att berätta om det som drabbade deras familj är att få människor att börja ta de allmänna råden på allvar. Att det här kan hända vem som helst. Det drabbar inte bara sjuka eller de som bor på äldreboenden.
– Om alla bara följde de enkla råden, som att hålla avstånd och tvätta händerna, skulle många inte behöva bli så sjuka, säger Pernilla.
– Jag tycker vi alla har ett ansvar i att inte belasta sjukvården. De får slita otroligt mycket, säger Anders.
Vad tänker du på när du läser om folk som inte respekterar restriktionerna, om välfyllda flygplan och gallerior?
– Jag tänker att de är väldigt riskbenägna. Man vet verkligen inte vem som kan bli drabbad. Och det kan gå väldigt fort, säger Anders.