Under arbetet med reportageserien berättade en mamma till en autistisk son att hon behövt kämpa för hans rätt i decennier. Han dog i en allvarlig sjukdom för en tid sedan.
– Som dagens samhälle fungerar, är jag glad att han dog före mig, berättade hon med en djup sorg i sina ögon. Många föräldrar till särskilda barn känner igen sig. Anhöriga tvingas agera spindel i nätet och föra kunskap vidare från en instans till en annan. Det är inte självklart att föräldrarna kan eller ska ha den rollen. Det är ett samhälleligt ansvar att den som behöver får stöd och vård. Det är två huvudmän, region och kommun, och kanske ännu flera aktörer, som arbetsförmedling, skola, försäkringskassa som delar ansvaret. Det ska göras en samordnad individuell plan (SIP) för alla som behöver en sådan. I en SIP ska ansvaret för olika insatser göras tydligt och en huvudansvarig utses. Det är lagstadgat sedan 2010. SIP ses som lösningen på problemet att så många psykiskt funktionsnedsatta hamnar mellan stolarna, den framhålls som ett ibland livsviktigt redskap.
Samordning fallerar
Emma behövde stöd av socialtjänsten och var väl känd på psykiatriska kliniken i Linköping där hon hade en läkarkontakt. Det gjorde henne till en av dem som ska ha en SIP och hon ville enligt föräldrarna ha en. Enligt såväl Kinda kommun som psykiatrin i Linköping har det i Emmas fall gjorts vårdplanering, men så långt som till en SIP kom det aldrig. Det är inte säkert att det gjort någon skillnad. Facit får vi aldrig. Särskilt i övergången mellan olika vårdformer, som i Emmas fall mellan öppen psykiatrisk tvångsvård på behandlingshem till öppen vård och stöd i det egna boendet, är samordning och kunskapsöverföring mellan olika aktörer viktig. Och där fallerar det ofta.
I Östergötland har regionen och alla tretton kommuner undertecknat en överenskommelse om att samordna insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning. I den står det också klart och tydligt: ”att säkerställa adekvat användning av SIP är en viktig kvalitetsmarkör och ett lagstadgat krav sedan 2010”. Trots detta vet ingen hur många östgötar som är i behov av en SIP eller ens hur många som har det. På olika nivåer har representanter för såväl kommuner som för region Östergötland vittnat om att man måste bli bättre på att upprätta SIP:ar. Det finns de kommuner och kliniker som gör det oftare och de som inte kommit igång, men få, om någon, kan ännu sätta sig till ro med vetskapen om att en SIP alltid upprättas när så behövs.
Kommunen kritiserar psyk
Ännu viktigare har en SIP blivit sedan hemsjukvårdsreformen genomfördes i januari 2014. Det överfördes medel från regionen, även från psykiatrin, till kommunerna för att de skulle ta över ansvaret för vården av psykiskt funktionsnedsatta på hemmaplan. För att det ska fungera måste ansvarsfördelningen av insatser vara tydlig. Kinda kommun, där Emma bodde, säger att det är svårt att få till tid för SIP-planering med psykiatriska kliniken i Linköping. ”En SIP ska upprättats omgående när behovet är initierat” skriver Kinda i sin lex Maria, men kommunen har ”erfarit att detta kan dröja då psykiatrin inte haft tillräckligt med resurser.” Men det tillbakavisas av psykiatriska kliniken som lovar att en planering alltid genomförs inom fjorton dagar efter att behovet av en sådan aktualiserats. Kinda kommun kallade till SIP-möte dagarna efter det att en ambulansförare gjort en orosanmälan i samband med att Emma skurit sig i halsen. Det var den sjunde oktober, drygt tre månader efter det att hon flyttat hem till Kisa. Ett SIP-möte bokades med psykiatrin till den tjugonde oktober, men då var Emma redan död.